För två veckor sedan ansåg jag mig inte kapabel att tävla i blåbärsklassen. Nu har jag anmält mig till SM! Innan någon kollega diagnosticerar mig ("hurtigsvingende bipolär lidelse*" kanske?)  ber jag att få förklara mig. Vi överlevde debuten. Vi vill lära oss mer. Alltså vi vill vi få rutin. Det finns 2 tävlingar till i år. Nästa råkar vara Nationals på Grevagården i Skövde ( = SM för quarterhästar) om tre veckor. Alltså ska vi dit...

Men några blåbärsklasser erbjuds inte så vi får tävla i vanliga Amateur och Youth.

Mönstren finns redan nu att hämta på SQHA's hemsida. Oj, så mycket pinnar det var i trailen....

Men vår kloka fröken tycker inte vi ska träna så mycket på pinnar. Vi ska träna på farten. Om bara Boogie lägger ur handbromsen så är pinnarna inget större bekymmer, nämligen.

 Hmm, eftersom Boogie hade typ obefintlig broms på förra tävlingen kanske  vi inte behöver träna alls då? .......Skoja' bara.............

Idag tog vi dock ledigt från sandlådan (ridbanan) och tog en långtur i skogen, bara Boogie, hundarna och jag. Två timmar av fullständig harmoni. Hundarna älskar att motioneras på detta sätt och Boogie uppskattar deras sällskap. Om en häst kan skratta så är det det hon gör när Tosca väljer att galoppera i det vattenfyllda diket bredvid oss i stället för på vägen.

Själv skrattade jag när min mobil ringde mitt i en galopp, Boogie tvärnitar och vänder huvudet mot mig som för att kolla om jag tänker svara.

Men i morgon är det väl tillbaka i sandlådan igen. För även om vi bara ska till

Nationals för att öva oss på att tävla, så är det ju trevligt om det i alla fall ser ut som om det finns någon vits med att vi är där och övar oss...

* låter festligare på norsk

Stella krisar. Hon är plötsligt rädd för allt möjligt. Hon fick en stöt av eltråden i hästhagen för någon vecka sedan och vill nu knappt kliva ur bilen när vi åker till stallet. Hon har fått stötar förut och brukar då vara lite låg när man passerar den platsen i några dagar. Då får man köra lite klassisk betingning och så ger det sig. Men nu blir det bara värre och värre. Det var ingen häst i hagen där hon fick stöten, men när vi gick vidare till valackhagen kom stora Eddie fram för att hälsa på henne. Hon brukar normalt nosa lite artigt nos mot mule och sedan gå under tråden och sätta sig i säkerhet på andra sidan. Nu la hon sig istället platt på sidan, blundade och lät Eddie buffa och nosa henne på magen en bra stund tills jag hann fram och puttade undan honom. Sedan dess är hon rädd för hästarna, t o m för Boogie som hon brukar pussas med.

Hon vill inte heller följa med på tur i skogen när hästen är med. Allt blev ännu värre när jag skulle belöna att hon ändå följde efter, tog fel godbit i fickan och kastade en rejäl morotsbit rätt på hennes nos så det smällde. En (stor?) del i problematiken är troligtvis att hon faktisk har ont i munnen. Hon har sedan flera år en avslagen tand som nu verkar ha börjat spöka. Hon vill inte apportera metallföremål längre, och när hon håller en vanlig apport ser man hur det rister i munnen på henne. Så nu ska tanden ut på måndag, och jag hoppas, hoppas att det blir lättare att få bukt med rädslorna efter det. För det här är inte min vanliga hund!

Här om dagen frågade jag på djurkliniken om det inte finns någon lite mer energität mat vi kan ge till gamla Nilla, som tunnat ut en del på senare år.

Jisses, vilken uppsträckning jag fick! Gamla katter som magrar har i princip alltid njurfel och ska inte pinas och plågas av egoistiska ägare som vill hålla dem vid liv till varje pris. Så jag åkte hem med några burkar mager njurmat och en inbokad tid för hälsokontroll/avlivning. Grinade en rejäl skvätt i bilen och ägnade sedan de påföljande dagarna åt att göra livet så behagligt som möjligt för gammkattan. Som verkade ovanligt pigg och på hugget, jagade insekter i rullgardinen mitt i natten, klådde upp ungkatterna så fort tillfälle gavs, och allmänt hängde med i familjelivet.

Så igår var det dags. En dämpad familj vinkade av oss. På kliniken tittade Nilla sig nyfiket omkring men protesterade ordentligt när veterinären kände på ryggen. Definitivt njurarna, menade han, och ville bara ha ett blodprov för att bekräfta. Nilla ville inte alls lämna ifrån sig något blod. Rättare sagt, hon ville inte bli fasthållen. Hon var i yngre dagar väldigt samarbetsvillig, men verkar numera få ont när man håller "fel". Det behövdes tre personer och två stora badlakan för att komma åt de ynka bloddropparna, och det var inte värdigt alls. Usch, så rasande hon var!

Sedan fick vi vänta en lång stund på resultatet. Nilla återvände självmant till buren. Jag bävade inför fortsättningen. Skulle den "sista" sprutan också kräva ett sånt här tumult vete fasen om jag skulle kunna genomföra det.

Efter en dryg halvtimme återvände en förbluffad veterinär med resultaten. Nilla hade prima värden på njurar, lever, blodsocker - ja rubbet!

En väldigt frisk katt m a o. Bara väldigt gammal. När man är så gammal har man lite ont i leder och lite sämre ämnesomsättning. Det har mänskliga nittioåringar också.

Så det bar av hemåt igen! Med en påse extra energität kattmat, eftersom det var helt OK att äta sånt när njurvärdena var bra.

Hurra! Katternas okrönta drottning får styra och ställa med sina två och fyrbenta undersåtar ett tag till!

Min underbart galna, modiga och förmodligen helt geniala Canis-kollega Ann-Louise älskar hästar. Speciellt hingstar...

Så när hon hittar en ohanterad 4-årig norsk dölehingst på nätet slår hon till direkt. Naturligtvis går det jättebra att köra hem honom hela den långa vägen från norska fjällvärlden och introducera honom till grabbarna hemma i hagen. Så klart! Titta själva! Sagan om Loke blir nog min favoritläsning i sommar!

Ju närmare dagen T vi kom, desto mer surrealistisk tedde sig tillvaron. Vi for som skottspolar mellan hem och stall för att hinna lägga in extra träningspass, prova tävlingskläder och allmänt rådda omkring.  Ungefär två dagar gick åt att guida DHL och UPS bilar till Björksta, eftersom alla specialprylar vi beställt från USA ca två månader tidigare, inte behagade dyka upp förrän i elfte timmen. Hattarna, till exempel, anlände på torsdagen och blåste genast av vid provridning på fredagen.  Men med hjälp av sönderklippta Wettextrasor innanför brättet satt de sedan som gjutna!

Sadeln dök aldrig upp, den spenderade veckan sittandes på en lastkaj i Tyskland utan att komma sig för med att hoppa på någon lämplig lastbil.

Så det var bara att putsa upp vår ordinarie sadel och hoppas att folk inte skulle vika sig dubbla av skratt när vi kom inridandes i en arabsadel utan silver. (Vilket de så klart inte gjorde, i alla fall inte pga av sadeln.)

Sedan tvättade man häst halva natten, åkte hem och sov några timmar för att stiga upp i gryningen och anlägga en fullständig make-up! Märklig sport detta, på flera sätt!

Boogie lastades med stallkompisen Ila i Pias transport, och sedan bar det iväg till Enköpings ridhus. Detta var en endagstävling så man hade ingen box till hästen utan fick hålla i, förvara i transporten eller binda upp mellan klasserna. I all denna hantering är Boogie världens bästa nybörjarhäst.

Ebba skulle först in i Youth Western Horsemanship. Mönstren man skulle rida i de olika klasserna fick man reda på först när man kom till tävlingen, så det var förstås lite pirrigt att lära sig banorna under tidspress. Framridning ägde rum i ett ridhus och sedan slussades man över till stora arenan när det var dags. Boogie var pigg och framåt på framridningen men inte helt lyhörd för Ebbas hjälper. Ebbas mönster innehöll höger galopp, som är Boogies sämre sida, så det var extra nervöst förstås.

Men min modiga lilla elvaåring, som aldrig tävlat häst förut, och som bara ridit western i ett knappt år, gav sig sammanbitet in på banan och gjorde sin grej. Tre startande ungdomar, de andra två med betydligt mer vana och erfarenhet. Boogie trasslade med högergaloppen men de fick godkänt och kom på andra plats.

Boogie skulle ridas sammanlagt 5 klasser med tre ryttare, och nästa insats var Open Trail med Fröken Anki. Här hoppade hon utanför när hon skulle in mellan de första bommarna. Sådana blanka, tjusiga bommar har vi nämligen inte hemma. Sedan gjorde hon riktigt bra ifrån sig för att vara första trailstarten och Anki verkade klart nöjd med hennes debut.

Ganska snart efter var det min tur att rida nybörjar-trail, dvs Novice Amateur. Man får först gå banan precis som i hoppning. Vi var ett helt gäng Anki-hangarounds som skulle in i klassen, så det blev nästan lite fnittrigt och flamsigt när vi stegade runt. Det var jätteskönt för nerverna, men kanske inte för koncentrationen. Jag blandade nämligen ihop gångarterna och kom in över första bomsettet i trav istället för i skritt. Sedan spelade det ingen roll att vi gjorde resten rätt så bra, t o m backandet i labyrint och snurrandet i box . Vi var obönhörligt diskade ändå! Så är det i denna sport! Nåja, jag fick godkänt av Anki och var himla nöjd själv med att (nästan) ha kommit ihåg banan och tagit mig runt med hedern i behåll.

Direkt därefter var det dags för Novice Amateur Western horsemanship. En väldigt stor klass blev det med 19 startande och många oklarheter i när det var ens tur att att rida in och göra sitt mönster. Boogie var tämligen speedad på framridningen, de ständigt övande reininghästarna verkade trigga henne. Hemma har vi mest bekymmer med framåtbjudningen, så bromsa och dämpa är vi inte vana vid. Så det kändes som om mönstret gick i turbofart, men jag kom ihåg det och red inte bort mig denna gång. Efter mönstret fick man rida ned till kortändan av arenan för att vänta på efterföljande "railwork". Då ska alla godkända deltagare rida runt fyrkanstspåret och visa upp olika gångarter innan domaren slutligen bestämmer sig för placeringar. Mina grannar gruvade sig högt över antalet deltagande hästar och var rädda för stök och bus. Själv var jag kolugn efter som vi redan gjort den värsta delen (mönstret) och uppenbarligen var godkända. Boogie är ju inte särskilt stökig till sin läggning....

När railworkandet satte i gång kändes det dock att jag satt på en mycket spänd liten häst. Boogie ville definitivt inte jogga, snarare travar-trava. Jag vågade inte rida förbi framförvarande bromsklossar, eftersom jag trodde att det skulle speeda upp hennes ytterligare. I stället försökte jag med alla Anki och Manuelaövningar för att styra takten med sittbenen, få henne att jobba under sig osv. Samt såg till att på hederligt ridskolemanér rida ut i hörnen för att vinna utrymme. Just i ett sådant hörn kom ordern om galopp. Vänster och i en hörna, det kan ju inte gå fel tänkte jag, men for i väg som på en missil och fick raskt byta till två händer för att hitta något slags broms. För första gången någonsin kändes det som om jag faktiskt skulle trilla av Boogie! Enligt uppgift bockade hon, jag vet inte, jag försökte bara få lugn och stopp och svänga in på mitten för att inte sabba för de andra. Diskad igen, så klart!

En snöplig avslutning, mest för att det kändes lite obegripligt. Vad rörde sig inne i huvudet på hästen? Anki hade någon teori om att hon kan ha lärt sig att slippa undan jobbet på detta vis. Jag vet inte, hon kändes mest allmänt spänd.

Till min moderliga fasa var det sedan Ebbas tur att rida igen, och i Youth Pleasure, en klass som bara består av railwork. Ebba hade inte sett min rodeoshow men bestämde tillsammans med Anki att känna hur det kändes på framridningen och vad hon skulle göra om det blev stökigt igen. Med stor beslutsamhet red hon in i klassen. Det var visserligen bara tre startande men jag var så nervös att jag trodde jag skulle tuppa av. Jag tittade bakom Camillas rygg och fick se en målmedveten Ebba som gav Boogie en lysande avslutningsrunda. Boogie var även nu lite het och snabb, men Ebba såg till att hålla henne i arbete hele tiden. Hon  red ogenerat förbi när någon var i vägen, utan att låta Boogie öka i tempo.

Inga incidenter inträffade, men tempot var förstås alldeles för högt för Pleasure. Boogie och Ebba kom på tredje plats. I mina ögon var självklart Ebba dagens vinnare som ridit båda sina klasser med godkänt resultat och dessutom både vågade och lyckades rida Boogie så bra efter stöket.

Trots mina diskningar (utan att nämna några namn kände jag att jag var i rätt gott sällskap här:-) ) så var jag himla nöjd med vår tävlingsdebut. Känslan var definitivt: När är nästa tävling? Jag vill göra om det så fort som möjligt!

Min modiga cowgirl!

Det har hänt en del sedan åskan pulveriserade dator, modem och router.

Sista helgen i juni hade vi trail-clinic med Anki hemma på Skällsta. Ett tiotal tjejer mellan 15 och 65, både från hemmastallet och tillresta, duvades i förberedande markarbete på lördagen och trailbana på söndagen. Däremellan trevlig middag med "camping" bland K-E's vilda djur i Troféhuset. (Gällde att komma ihåg var man la sig, så man inte fick skrämselhicka av att vakna upp öga mot öga med vårtsvin och gnuer.)

Själv bestämde jag mig efter söndagens katastrofala trailbanor att absolut inte tävla helgen därpå, åtminstone inte i just trail. Hästen gick över huvud taget inte att styra, bromsade, bröt av och krängde åt alla håll. Dessutom skrek Fröken att jag var diskad så fort jag ridit in på banan. Plockade jag inte om tyglarna med båda händerna (gaaah) så red jag helt fel väg (eftersom hästen inte gick att styra, ju!), backade över bommar istället för emellan och sprängde boxen istället för att snurra i den. Det enda vi verkade kunna göra något så när rätt var grind och bro. När Boogie inte apporterade repet på grinden vill säga.

Till slut var jag helt uppgiven och  tänkte lämna banan, men då skällde Fröken som en bandhund och skrek att gav upp, det gjorde man aldrig! Man lämnar misstagen bakom sig och ger publiken en god show genom att visa hur bra man reder ut en svårighet och tar sig an nästa hinder!

Men precis! Så klart! Det har ju varit min styrka när jag tävlat med hund!

Så jag backade i labyrinter, snurrade i boxar och  galoppade som en tok under veckan därpå. ( Med klicker ...)

Och tävling blev det, men det får jag berätta om senare...

 Vår illustrativa och oändligt engagerade Fröken.

Korrekt anridning av bron demonsteras för Maria & Coolen. Eller är det ett avskräckande exempel?

Coolen klarar det i alla fall galant, trots att han inte verkade titta på genomgången.

Arabtanter som Mocca ska bromsas medans tjocka små texashästar ska gasas på. (Turligt nog ingen som plåtade mig och Boogie när vi skulle köra ponnytrav över bommarna!)

Utopia gillar också att stöka undan saker snabbt.

Åsa och Missy guidas över travbommarna.

Anna på unghästen Dollar provar galopp!

Det gör Kicki också på jämngamla Pippi Långstrump - förlåt, Penny!

Ponny-Penny med busluggen

Ima Holy Dollar kör en något mer sofistikerad look.

Eller haglar i alla fall!

Kul efteråt tyckte Stella, men hon, lillmatte Ebba och mormor hamnade mitt i ovädret på promenaden och fick söka skydd i en telefonkiosk. (Jo, de finns faktiskt fortfarande - på Skansen och här i Tällberg!)

Ändå fick både mormor och Ebba fula blåmärken och repor på armar och ben av isprojektilerna. Det verkar i alla fall som om lagottokrullet gav visst skydd.

Vi får väl se om persiljan återhämtar sig...

Tosca plockar vinbär