Klickerträning av häst beskrivs riktigt trevligt i Nya Wermlands-Tidningen.

Det är förstås duktiga Isgård det handlar om!

Idag hade jag äntligen möjlighet att på ett säkert sätt leka "Fritt val" med Boogie. I vårt halvfärdiga ridhus brukar det annars sluta med att Boogie utsätter sig för livsfara. Boogie har ju hittills, när hon upptäcker att hon är helt lös och fri att välja själv, valt att gå iväg och interagera med elkablar, byggställningar och kvarglömda termosar. Hur fantastisk belöningskvalitet och hög frekvens jag än satsat på så har möjligheten att knalla iväg och pilla på saker smällt högre efter en stund. Eftersom det hon valt att pilla på varit farligt har jag inte kunnat vänta ut, utan varit tvungen att hämta henne. Vilket förmodligen gjort att lusten att utforska knappast minskat...

Men idag var utebanan var täckt med lagom mycket snö så att det inte skulle gå att äta spik och andra konstigheter byggkillarna lämnat efter sig även där.

Boogie väljer spana på killarna

Jag räknade med att få vänta länge medan Boogie utforskade sina möjligheter, men hon var väldigt PÅ. Vek knappt från min sida! Några kortare avvikelser när hon tyckte att hennes försök gav för dålig utdelning (matte klickar konstigt nog inte för Håll fast av jackkragen...)

Men några få sekunder senare väljer hon leka med matte igen

Vi lekte fritt följ och Boogie visade väldigt tydligt vad som gett utdelning när Ebba senast klickertränade henne. Vi behöver inte prata med varandra om det, Boogie visar så bra själv. Fattar man inte vinken på första försöket gör hon om beteendet igen, nu övertydligt och med ursinnigt slickade öron för att den dumma människan är så trögtänkt.

Idag var det övergångar till trav som låg överst i Boogies "vid-sidan-mapp".

Ebba har även lärt henne att stoppa in mulen mellan framhovarna. Här har det nog använts hjälper av något slag för hon utför beteendet så fort man pillar med hennes boots. (Vilket höll på att sluta med en kullerbytta i boxen när jag bara skulle ta av nämnda boots och Boogie blev "övertydlig" med mig).

Hon bjuder beteendet även utan hjälper och hon fortsätter hålla positionen mellan hovarna efter klicket. Festligt! Måste döpa det där till nåt kul!

Handtarget och lämna föremål till handen hann vi också med lite av.

Jag försökte verkligen vara konskekvent med belöningsplacering "mot bringan",  (utom när hon frös mulen i backen då) och jisses vad repetitionsklok hon är, bara man själv organiserar sig! Efter ett fåtal sådana belöningsplaceringar kröker hon själv in huvudet vid klicket.

Hur ofta måste man inte påminna sin hund om att inte följa efter godishanden? Inte allt för sällan framstår hästen som ännu mer lättlärd än hunden!

Måndag = mammas stalldag.

Idag med extra allt.

Varannan måndag har Ebba hand om boxgrannen Älva. Just idag hade Ebba inte tid med henne på eftermiddagen pga "Bokfyndet" ( Ett projekt som ska stimulera barnens läslust).

Så jag kom på den fiffiga idén att låna Älva till morgonens lektion med Anki, och spara Boogie till en efterlängtad skogstur med hundarna.

Älva är en snäll och söt korsning mellan halvblod och connemara. Hon är Nini's nya tornerspelshäst. Jag har ridit henne ett par gånger och gillar henne verkligen! Pigg, känslig och ambitiös. Men alla hästar har sina avigsidor förstås, och Älva kan i bland bli lite rädd för saker.  Sedan har hon lite svårare att bära upp sig på vänster sida (Boogie har ju höger, så bara det är intressant).  På dagens lektion fick vi möjlighet att jobba med båda avigsidorna under  Ankis vägledning.

Älva var mer spänd redan från start än hon varit förut med mig. Det var mycket aktivitet i vår spännande kombo  ridhus/byggarbetsplats, och en av de nya hästarna från grannstallet var redan i gång och skuttade. Efter en stund tryckte byggkillarna ut fönsterplast som rasade ned bland presenningarna med rassel och brak. Älva fick ett spel, men jag satt kvar!  Ankis tips om att hålla henne sysselsatt, att direkt ge konkreta arbetsuppgift som att flytta i sidled, och aldrig låta henne "låsa" på störningarna funkade utmärkt under resten av timmen. Till och med när en annan häst fick spader på byggkillarna och rusade rakt in i henne!

Sedan jobbade vi med vänster galoppen, och jag fick lyfta och killa och mickla på diverse olika vis som jag nog aldrig skulle kunna förklara för någon annan, men bra blev det! Som vanligt när man får Anki-hjälp.

Jättekul och lärorikt att få jobba med en annan häst än sin egen!

Sedan blev det Boogie och hundarnas tur. Solen sken, snön gnistrade, hundarna var lydiga och följsamma och Boogie spexade lite. Bättre än så kan det inte bli!

Underlaget var äntligen riktigt bra, även om Boogie påstod att det var lite tungt att galoppera på de mer oplogade vägarna. I den precis lika oplogade favorit-racer-skogsbacken var det däremot väldigt lätt att springa fort!

Sedan blev det lunch i hagen för hästarna och stallkattsmingel för hundarna.

Samt en massa stationsträning medan matte mockade och gjorde i ordning foderransoner åt de båda hästarna.

Och plötsligt hade en hel arbetsdag gått åt...

Men kvällen är lång och hundarna har redan tackat för sig. Turridning med Boogie är den enda form av motion som verkligen biter på mina lagotto :-)

I senaste numret av Hundsport fortsätter deras lydnadsskribent Anna Jansson sina utläggningar om tävlingslydnadskurser. Nu berättar hon om det besök hon gjorde på kursen i Tävlingslydnad Steg 3 som jag hade  före jul.

Vad ska man säga - att journalistik är svårt?

Skribenten stannade inte så länge i vårt utkylda ridhus där deltagarna jobbade i smågrupper med baklängeskedjning av fritt följ för uthållighetsträning.

I reportaget skriver hon att hon gick för att deltagarna inte var bekväma med hennes närvaro. Hmm, jag misstänker att det snarare handlar om att kursdeltagare på Canis-kurser är så måna om att använda sin träningstid till just hundträning att de inte gör sig tid till att snacka med en reporter som dyker upp mitt i deras pass! Eller vad säger ni som var med?

Lite spännande också att namnet Canis inte förekommer någonstans i hennes beskrivning av kursen...

I mitt nygamla liv som regelbunden löneslav ingår även vissa lediga helger. Helger som alltså varken är bokade för stalltjänst, hästkurs eller hundkurs, och således kan användas för umgänge!

Så i helgen lånade vi ut hästen, bad grannarna mata katterna och åkte och hälsade på våra kompisar, fam W i Lidköping. Bara för att snacka, gå långpromenader med hundarna och äta god mat.  Barnen leker, hundarna minglar fint och ingen tittar på klockan. Magiskt!

Fam W tyckte dock att någon inbokat aktivitet måste man ha, så de hade bokat bowlingbanor en timme på lördag eftermiddag. Jag har inte bowlat sedan en misslyckad skolutflykt på mellanstadiet, så jag var kanske lite skeptisk till en början. Men det var jättekul! En väldigt rolig aktivitet att göra tillsammans, barn och vuxna. Barnen hade kanter som kom upp och höll deras klot på banan. Det hade jag också behövt!

Men jag var väldigt nöjd med att göra dagens största förbättring mellan serie 1 och serie 2!

Man ser ganska rolig ut när man bowlar, och det beror inte bara på de knasiga skorna!

Var kanske lite trött igår?

Frågan som  ekade i huvudet under onsdagens mötesmaraton borde förstås ha varit:

Hur ska jag på bästa sätt inspirera dessa personer att våga lita på effektiviteten i positiv förstärkning?

Det har varit en ganska fullspäckad intensiv dag  inom alla "mina" områden. Efter varje kontakt med skolpersonal, föräldrar, hundägare och hästfolk har samma fråga ekat i mitt huvud:

VARFÖR är det så svårt att motivera folk att vara generösa med med positiv förstärkning? 

VARFÖR vill människan så gärna få bestraffa, korrigera och tillrättavisa?

Psykolog Susanna Billström från BUP Skärholmen har skrivit en tankeväckande debattartikel i senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2009). Hon hävdar att barn- och ungdomspsykiatrin skolar sina medarbetare att lära föräldrar en uppfostringsmodell som använder barns djupaste rädsla för att bli övergivna som medel att skapa lydnad.

Hon har reagerat på de kurser BUP’s personal fått gå för att hålla s.k manualbaserade föräldrautbildningar. Just den hon refererar till är Webster Strattons ”De otroliga åren”. Det finns idag en mängd olika varianter: COPE, Komet, Active Parenting, Föräldrastegen m.fl De flesta har amerikanskt ursprung och är mer eller mindre omarbetade för svenskt bruk.

Metoderna bygger på social inlärningspsykologi och kognitiv psykologi med inriktning på beteende.

I föräldrautbildningarna får föräldrar lära sig time-out tekniker som redskap att hantera konflikter. Syftet med timeouten är inte att lära barnen härbergera sin ångest och oro, utan att lära dem att det är den vuxne som bestämmer. Föräldern instrueras att ignorera inte bara det oönskade beteende, utan även själva barnet. Man ska inte prata med eller ens låtsas att man ser barnet förrän barnet slutat med det oönskade beteendet. För att små barn inte ska börja klänga och försöka krypa upp i knäet kan man med fördel stå upp och vända barnet ryggen.

Föräldrar ska också lära sig ta kontroll över förstärkarna och belöna rätt uppförande.

”Förmåner” som godnattsaga, kramar och att bli kliad på ryggen kan villkoras mot gott uppförande.

Metoderna redovisas även i det utmärkta programmet ”Dokument inifrån – Förgrymmade ungar”. Om du, liksom jag, missade det när det gick i november kan du se det på SVT’s Play.

Programmet ger historiska och filosofiska perspektiv på synen på barnuppfostran, samt granskar både Nannyprogrammen och de föräldrautbildningar som allt fler kommuner nu vill bjuda sina invånare på. TV-kanalernas Nannyprogram är för övrigt lika lättillgängliga och förföriska för den sökande, osäkra föräldern som hundägarnas motsvarighet Cesar Milan. I program efter program släpas upprörda barn till timeout-hörnan för att där tänka igenom vad de gjort i lika många minuter som de är år gamla. Efteråt ska de säga förlåt och krama föräldern. Nannyns effektiva framfart i stökiga familjer har inspirerat flertalet kommunpolitiker hemma i TV:soffan att arbeta för kommunala Nanny-initiativ. Dessutom ska det väl äntligen kunna bli lite ordning i skolan igen? Lärarnas auktoritet ska återställas med hjälp av specialinredda timeout-rum och gula och röda domarkort.

 I dagens psykologi-, psykiatri-, och pedagogikdebatter är modeordet framför alla ”evidensbaserat”.  Självklart ska samhällets resurser användas till metoder som provats ut och visats ge resultat. Men är det mätbara resultatet alltid liktydigt med det önskade resultatet? Susanna Billström frågar sig om barn- och ungdomspsykiatrin verkligen ställer sig bakom en människosyn som förordar blind lydnad gentemot auktoriteter? Troligen inte, men den finfina statistik av typen  50 % minskning av antalet raseriutbrott, kanske gör att man inte alltid synar programmet i sömmarna i sin iver att ge bot och lindring till plågade familjer. 

Susanna Billström skriver i sina slutord:

"Vi som arbetar psykologiskt med människor måste vara uppmärksamma på vilken människosyn som finns bakom våra metoder och insatser, så att vi inte i förlängningen blir redskap för en utveckling vi inte önskar. En människosyn finns bakom alla våra handlingar. Det gäller att lyfta upp den i ljuset och granska den så att vi kan förstå och ta ställning till det vi gör."

Kloka ord som i min begreppsvärld inte bara omfattar arbetet med människor utan allt arbete med levande varelser.