Det brukar ju vara så att stallet är platsen där jag hämtar positiv energi och kraft för att sedan orka med alla olika krav och måsten som jobb och åldrande föräldrar . Men just nu är det nog lite tvärtom.

Jag blir alldeles ledsen och förtvivlad över hur Hottis har fallit ur. Igen. Fy för den lede vad det går fort när det väl börjat på honom!   

Nu får vi försöka stödmata två gånger per dag i stället för en. Inte helt enkelt och smidigt när man varje gång måste ut och leta upp häst, leda in och stå med under tiden han äter. Ebba får ta det lugnt med träningen. Han har ändå ingen riktig ork.

På den positiva sidan är det nu är det bara en dryg vecka kvar tills vi flyttar och kan få kontroll över hans foderstat igen.

Boxstallets katter har råkat illa ut. Fått någonting på sig som de slickat på som frätt sönder tungor och nosar. Förutom att det är helt vidrigt synd om de små liven så ställer det allt jag avskyr med stallkatter på sin spets. Vems ansvar är de? Vem fattar beslut? Vem står för kostnaderna? Vem ordnar det praktiska?

Jag har t ex under hela vårt år på Wiggeby trott att katterna hör till boxstallet. De är aldrig i Active Stable. Jag har inte ens vetat vad de heter eller hur man ser skillnad på dem. Ganska säker på att det gäller flera av oss som kommit till Active på Wiggeby under året.

Men nu när de råkat illa ut framkommer förväntningar på att alla ska vara med och betala veterinärutgifterna. Och lite gnissel när inte alla är beredda på att göra det. Det är så klart inte heller rättvist att några få åker på hela notan för att de inte står ut med att se djur lida. Självklart inte. Men hela konceptet stallkatt i inackorderingsstall är så FEL mot katterna från början. Om inte den som äger stallet är den som också äger och ansvarar för katterna ekonomiskt/praktiskt/moraliskt så kommer det att drabba katterna för eller senare. Kollektivt ansvar för djur funkar inte.

Kan ni tänka er scenariot att det finns en stallhund eller stallponny som alla ska ta hand om? Som får lite olika sorters mat beroende på vem som kommit ihåg att fixa något. Som vissa år blir vaccinerad och avmaskad,  andra inte, beroende på vilka hyresgäster som står i stallet och kommer ihåg att samla in pengar och få det gjort.  Som ska ärvas av nästa uppsättning hyresgäster som kanske inte ens vet om att de finns när de flyttar in. Som om den blir skadad måste vänta på vård och hoppas att någon vänlig själ tar på sig ett ekonomiskt och moraliskt ansvar som de aldrig bett om från början. Nej, det är bara katter som får sådana villkor här i livet...

Därmed inte sagt att katterna på Wiggeby nu  inte har blivit omhändertagna på bästa sätt efter omständigheterna. Som tur är så finns det ju folk som ställer upp! Men det ska inte ens behöva vara så. Antingen så ska det finnas en  stallägare som äger katterna eller så ska där inte vara katter. Punkt.

På den positiva sidan så delar jag min vardag (och säng, köksbord och strumplåda) med ett knippe knasiga katter som nog inte begriper hur bra de har det! Vilket är precis som det ska vara. Men kattkvoten i hushållet är fortfarande med råge FULL!

"Våra" stallkatter Thea och Bengt, vars stallkattskarriär avbröts på ett tidigt stadium.

Åldringsvårdsförvecklingarna ska vi nog helst inte ens gå in djupare på. Begränsar mig till att nämna att det förra veckan på fullt allvar föreslogs, som en lösning på ett omsorgsproblem, att jag skulle sova hos min demenssjuka mamma i en kommun på nätterna, trots att jag har hem, man, barn och djur i en helt annan kommun och mitt heltidsjobb i en tredje. Man ser den berömda "väggen" närma sig som i ultrarapid.  
Men på den positiva sidan så finns det också fantastiska krafter inom äldreomsorgen, så ägnar man bara tillräckligt mycket tid åt att jaga och tjata sig fram till rätt personer med rätt kunskaper, så finns det rimliga lösningar på problem.

Nu ska vi tänka riktigt positiva tankar och fokusera på att det till helgen är den efterlängtade träningshelgen med tema Belöningsbaserad Ridning hos Carolina! En hel helg med strukturerade klickertokerier med Boogie. Det måste ju bara vara en vitamininjektion, eller hur!

så inväntade vi terminsstarten med Ebbas första långritt på Boogie

En av de absolut bästa anledningarna att blogga är att man automatiskt blir påmind om sådant här   

Ny organisation, nya chefer, nya lokaler.

Men musiklärarna är sig lika   

Precis som på första dagen på jobbet för 4 år sedan, så är de bara bäst     

Hoppsan i hatten, bloggen hade igår drygt 2000 nya besökare, utöver stammisarna...

"Helena" tar upp den högst relevanta frågeställningen om det är ok att använda positivt straff på människor för att få dem att ändra beteende. Utgångspunkten är då att ryttarna på bilderna straffas för sin ridning genom att visas upp på bilderna i Sofies blogg. Detta trots att de enligt Helena förbättrat sin ridning sedan tidigare år.

Jag började svara i kommentarsfältet, men tänkte att det kanske var lättare att få plats här.

Personligen ser jag det inte som att enskilda individer blivit uthängda. De är pixelerade och de är ett helt gäng som får demonstrera ett fenomen, en problemställning. Jag vet inte vilka de är och har inget intresse av att ta reda på det heller.  Det är inte individerna som är intressanta. Det som är intressant är att diskutera vad som är ok på tävling och vad som inte är ok.

Självklart är det obehagligt att hitta sig själv på en bild som ska demonstrera ett problem. Så ja, individerna upplever säkert situationen som aversiv. Men frågan är hur ska man bära sig åt för att illustrera och lyfta upp ett problem till diskussion om man inte får visa några exempel? Kan man tänka som Mr Spock här att "The needs of the many outweighs the need of the few, or the one"?  Dvs att ja, det blir lite jobbigt för ett par individer nu, men vi skyddar deras identitet så mycket det går, för att väcka en debatt som på sikt kanske gör tillvaron drägligare för flera? I det här fallet hästarna, som inte ens kan föra sin egen talan? 

Jag håller med om att det hade varit ännu bättre för nyanserna i diskussionen om det också hade funnits exempel från bättre delar av ritten eller andra ryttare som red trevligare. Risken är ju annars att man som ovan åskådare drar kanske orättvist hårda slutsatser om tidsgrenar eller hela Chappen som event. 

Som Helana tar upp, hade film också varit , så man kan se hela ritter. Men då behöver man också slow motion partier, för att hinna se. Det är ju fartgrenar!

MEN - bilderna finns och i just de ögonblick då bilderna togs så hände det som vi ser på bilderna. Att det sedan kanske hände ännu mer och ännu oftare föregående år, och att vissa ryttare förbättrat sig så det inte händer lika mycket nu, låter ju lite lovande, men ändrar inte på sakfrågan.

Men jag sympatiserar helt med att de ryttare som ansträngt sig och förbättrat sig, förtjänar positiv förstärkning i olika former! Så om jag vore personligt bekant med någon på bilderna och deras träning, skulle jag försöka hjälpa dem fokusera på vilka framsteg de faktiskt har gjort och försöka peppa dem att inte lägga fokus på en upplevd orättvisa i att ha hamnat på bild när de fick "ett återfall".

Man skulle kunna önska att det även i tidsgrenar fanns belöningar för snygga ritter och premier för personlig utveckling som ryttare osv. Så visst finns det sätt att använda positiv förstärkning även på ryttare. Här kan våra olika westernorganisationer göra massor, bara de kommer på att det behövs göras! För att de ska komma fram till det behövs det kanske debatt och ifrågasättande?

Även som privatperson kan man dra sitt lilla strå till stacken. Gratulera folk till fina ritter även om man inte känner dem personligen. Lägga upp bilder och filmer på ritter man uppskattat på sina bloggar och sociala medier. Belysa det som är bra! Jag brukar göra det, men jag ska banne mig se till att göra det ännu mer :)

Samtidigt så måste väl strålkastaren få riktas mot det som inte är bra? Inte minst för djurens skull! De kan inte föra sin talan! Det är inte hästarna som sitter och bläddrar i tävlingskalendern och kommer på att de vill åka på meeting!  De har inte ens fått bestämma själva vilken gren de ska satsa på...

Vi människor är ibland så aningslösa och förstår inte bättre, tills någon kommer och visar oss ett annat perspektiv. Ofta är det jobbigt och smärtsamt för oss att byta perspektiv. Eftersom vi då måste konfrontera oss själva och komma över att vi faktiskt gjort "fel" tidigare.

Jag undrar just hur många nosgrimmor jag dragit åt till det reglementsenliga hålet, hur många gummisnoddar jag hjälpt barnen spänna in ponnisarna med, hur många rottisöron jag vridit om - allt för djurens eget bästa förstås, med det perspektiv jag hade då - tills något, eller någon, fick mig att se det ur att annat perspektiv.

En gång för många år sedan kom en person fram till mig på en brukshundklubb och sa att h*n tyckte att den tvångsapportering jag höll på med borde anmälas. Jag och mina träningskompisar gick förstås i försvar. Herregud, hunden var ju obstinat och kunde ju inte få vinna, den måste ju lyda...

Mitt beteende påverkades inte då. Jag fortsatte träna på samma sätt. Fick en apportering på hunden som gav 10:or på tävling. Hunden såg dessutom glad ut medan den apporterade...

Men incidenten påverkade mig ändå och bidrog till mitt val av andra metoder så småningom. Så jag är glad och tacksam för att denna person vågade säga vad den tyckte och ge mig en långsiktig tankeställare.

Så jag vidhåller att ridsporten, både westerns femtioelva olika grenar och traditionell/engelsk/vanlig (vad sätter för samlingsnamn på det som man inte gör i westernsadel?  ) behöver Sofior som på olika sätt vågar ta upp och ifrågasätta.

Jag funderar som bäst på om jag vill gå på Täby Galopps A touch of the West på lördag. Med quarter race och uppvisningar av fartgrenar som Barrel race  och Pole bending. Kommer jag att lära mig något? Kommer mina "fördomar" om fartgrenar, inkl galoppsporten, att ställas på ända eller cementeras? Vill jag vara delaktig och bidra ekonomiskt till ett evenemang där jag inte känner mig säker på att hästens välfärd är prioriterad?

En sak vet jag, och det är att det är värt 50 kr att slippa lorta ned tävlingshatten. Precis som dressyrryttare går jag inte runt med hatt utanför tävlingsbanan   

Inte läge för något uppsuttet arbete idag då Boogie har nya bitsår på dumma ställen.

Någon har klippt henne rätt över manken, så där vill man ju inte lägga på pad och sadel och skava runt.

"Tvätta sår med tvål och vatten tillhör hästägarens vardag!" och "Småsår visar att hästen lever ett riktigt hästliv"

Eller så kan man ju tycka att det är förbålt irriterande med dessa ständig avbrott i träningen pga diverse sår på olämpliga  ställen...

Eftersom Boogie gått i grupp i alla de sex år jag haft henne, utan sådana här ideliga konstigheter, så bidrar det så klart till min upplevelse av att nuvarande grupp inte är harmonisk och funktionell. Nu håller jag bara tummarna att vi klarar de tre sista veckorna på Wiggeby utan värre incidenter än så här.

Nu fick det bli Showmanship at Halter tillsammans med Ebba och Hottis idag. Fast jag kör ju på klickervis.  Nyttigt och intressant. Hon har förstått att fötterna ska placeras ut och vi kommer allt närmare en bra square up. Men jag sliter med att få henne att hålla position. När jag tror att jag belönat för stå stilla så upptäcker jag raskt att jag förstärkt stå stilla med fötterna men vinkla huvudet och vicka på öronen.

Fast det är väl bra att vi båda får lite hjärngympa   

På promenad hittade vi gårdens shettis i en hage. Hon brukar ju antingen vara instängd i en box eller vara på rymmen i full karriär, men nu verkar hon ha fått en hage som hon inte rymmer från. Alltså uppstod ett tillfälle för Boogie, som är fullständigt förhäxad av små hästar, att få hälsa. Vilket hon gjorde så fint, så fint. Inte minsta stopip. Shettisens stora kompis ignorerades fullständigt, hur han än försökte stajla till sig. Stor, brun och ointressant. Liten och brun däremot - mmmm...

Vi var tvungna att slita oss därifrån då vi skulle vidare på nya ponnyäventyr.

Ingeborgs ridlägersavslutning på Hagbylunds Ponnyridskola.

Små hjälmfotingar och små ponnysar i kadrilj och Hurry Scurry

De tvåbenta drillas i dressyr så här:

Men de får rida också:

Fido var lite sen i starten där. På förekommen anledning. When a guy's gotta go, he's gotta go...

Revansch i nästa gren i stället:

Mitt i prick, Ingeborg!

Ryttarens balans är viktig, på flera sätt!

   Sedan blev publiken inbjuden på ponnymingel!

Fast lillasyster Evelyn tyckte nog det var roligast med kusinmys idag. Ponnymys blir det nästa vecka för då är det hennes tur att åka på läger.

En nöjd ryttarinna! Som dessutom vet hur man blingar till det när det är tävlingsdags! (Kul att se att man kan smyga in lite westernkultur i den vanliga ridsporten).   

Skogstur med Ebba på förmiddagen och finfika med Sara på eftermiddagen!

Visst har vi blivit som ett slags robotar när det börjar finnas laddningsstationer strategiskt utplacerade?

Fortsättning på makens avloppsbetraktelser.


Del 2



Då har äntligen den nya Fördelningsbrunnen anlänt. Årets färg är orange med kontrasterande svarta detaljer. Riktigt tjusig faktiskt. Idiotiskt att den skall grävas ner kan man tycka.

Den har en flödesregulator man kan pilla på sen om man har lust. Det är bara stoppa ner huvet och sträcka på armen tills man känner nåt som är fastare än det andra.

Jag frågar om det inte kommit någon app jag kan styra den med istället, men får bara en tom blick tillbaka.

Min brunn är den djupaste grabbarna har sett, minst 6 m. Då T-kopplingen vittrat sönder måste någon stackare ner i brunnen med lång stege och livräddningsrep runt midjan, utifall han svimmar av gaserna därnere.

Lottning pågår om vem som får det ärofyllda uppdraget. Den tjocke har redan på förhand fått dispens. Så då återstår den andre, eftersom de bara är 2 st. Men han har på nåt lägligt sätt lyckats pricka in en magsjuka just idag. Så jag vet inte vad som händer idag.



Jag får istället prata om något man inte pratar om, dvs Infiltrationen.

De flesta har en, men få vill eller kan yppa något. ? Var har du din? ? Ehh, vet inte. Har inte hört eller sett något. ? Men där borta vid brännässlorna då? ?Äh, lägg av. Där ligger ju bara en gammal sandlåda.

Hemligt värre med andra ord.



Infiltrationen låter som något underjordiskt kriminellt nätverk. Skillnaden mot den jag har, är att den kriminella tar ingen skit. Det gör min???tills en dag.



Det sägs att Infiltrationen har en slags Stenkista. Hmmm, istället för betongskor då? Som en mer sofistikerad variant på ?ståplats i Nybroviken?. Vad vet jag, det är mycket man får höra.



Jag tror ändå vi skall se Infiltrationen som något som för gott med sig, som berikar och skapar en hållbar framtid för oss människor.

Dess funktion följer ju Wallenbergarnas berömda devis, ?Att verka utan att synas?. Och när sen något börjar krångla, då stinker det oftast big time.



Jag tillhör nu den exklusiva skara som med egna ögon sett hur Infiltrationen ser ut. Eller, egentligen hur den INTE skall se ut.

Jag såg själv hur grävskopan kämpade febrilt med att avlägsna de kolsvarta klibbiga rester som proppat till systemet under marken, likt enorma cancersvulster.

Men man ska inte vara rädd för sitt avlopp. Man ska ha respekt för det.



Jag ser istället mitt avlopp som ett mjukistroll. En stor levande kropp, typ en ?gentle giant?.

På toppen sitter Huset, med flera munnar i form av toaletter, som i tid och otid förser trollet med ?..ähum, ?näring? från oss ?närings?-producenter.

Brunnen är då hjärtat med alla dess kamrar, som slussar ut ?näringen? via blodomloppet, de s k Spridarrören.

Så småningom så hamnar gröten (gråvattnet) i buken mer känt som Infiltrationen, där i ena änden Bräddavloppet sticker ut som ett jättelikt urinrör slappt hängande över diket.

Längst därbak, bland snår och buske skymtar ett annat rör ut, Luftröret, med pustar av en mycket välbekant doft.

Yes, och plötsligt faller alla bitar på plats. Cirkeln är en sluten tank som man säger. Det är skit med allt helt enkelt. Från början till slut.