"Härmed KRÄVER jag att få tävla Boogie en Open Trail" hade Fröken skrivit på tavlan i stallet efter en tydligen lyckad träningsrunda i går.

Då blir man ju glad och lite stolt, fastän det ju förstås är Fröken själv som gjort allt jobbet.

Klart att hon får!  Vilken ära!

Kanske ska satsa helt på en karriär som hästägare och staketryttare istället?

Då skulle jag ju faktiskt slippa bry mitt lilla huvud med vad i hela friden man ska ha på sig när man tävlar!

Det är nämligen inte alls som när man ska tävla med hunden och drar på sig den renaste träningsoverallen.

Inte heller som inom traditionell hästsport med strikt och reglementsenlig klädsel.

Nej, här ska man famla sig fram i en obegriplig dresscode där Elvis möter Dolly Parton och börjar med konståkning. Typ.

Tur att det finns professionell hjälp att få i stallet även på detta område.

Man kan också försökra förkovra sig på nätet genom att läsa Hobby Horse Inc's Dress for Success skola 14 informativa kapitel med rubriker som Tack coordination och All that Glitters. Ganska snart inser man att man kommer att få ställa sin plånbok på vid gavel för att inhandla sitt livs dyraste OCH smaklösaste garderob.

En förhandstitt på tävlingsmodet 2008 gör läktarkarriären än mer lockande:

Boogie började hosta veckan före jul, och under helgerna har hostan förvärrats. Eftersom mellan(var)dagarna i år är extremt få till antalet kastade vi oss över första bästa tid på kliniken för en koll.

Det innebar uppstigning kl 05.00 i morse och min favorit i repris - koppling av lånat släp i kolmörker. Varför måste jag allltid få öva på detta mitt i svarta natten? Det är för HÖGA KRITERIER! Ebba har utvecklats till en stadig klippa som lyser med ficklampan och lugnt instruerar: "Bara lite mer till vänster, mamma!"

Boogie är också helt fenomenal i dessa lägen. (Synd att det bara är jag av oss tre som har körkort!) Busenkel att lasta och köra.

När hon skulle backa ut vid kliniken brummade en stor lastbil med blinkande saftblandare på taket in bakom rumpan på henne  samtidigt som en skrikig travare gjorde tappra försök att riva sin mellanvägg i trailern bredvid. Boogie vickade inte på ett öra.

Inne på kliniken blev det diverse kläm och känn samt endoskopi. Dvs lång slang in i näsan och ner i halsen. OK, sa Boogie. Endoskopiapparaten visade sig vara lite pajig så veterinären bestämde sig för att göra om hela undersökningen med en annan apparat. Boogie fick följa med igenom hela kliniken och upp för branta ramper till anläggningens löpband för travhästar där nästa maskin fanns. OK, sa Boogie. Personalen drog en lättnadens suck eftersom det tydligen inte brukar vara så lätt att övertyga ridhästar att följa med upp där.

Denna tittapparat funkade och veterinären kunde konstatera en luftvägsinfektion med en massa slem, men inget som gått ner i lungorna. En vanlig virusinfektion som drabbar yngre hästar. Vila i 14 dagar och lite slemlösande blev slutsatsen.

Att Ebbas jullov inte blir som hon hoppats med långa, busiga uteritter, att medicinen visade sig vara ett licenspreparat som jag fick åka till Ultuna för att hämta ut , och att mannen riktigt lackade ur när jag pga av apoteksbestyren inte hann åka med till hans släkt  - ja det är sånt man får leva med. Bara Boogie blir pigg igen.

Hon är ju helt underbar! Jag blev faktiskt alldels rörd idag när hon så lugnt och  fint traskade med mig och Ebba i den bitvis stökiga och helt ovana miljön. Även om vi inte haft någon del i hennes grunduppfostran så blir man ändå lite stolt och mallig när man gång på gång får höra vilken fantastiskt trevlig och samarbetsvillig häst man har.

Booger =  dried nasal mucus, dvs snorkråka på svenska

Efter flera dagars intensivt konsultande inomhus var det ljuvligt att få bege sig till stallet och tillbringa förmiddagen i friska luften!

Först lektion för Anki som ledde till vissa aha-upplevelser. Mitt yttre sittben har tydligen alldeles för lite kontakt med sadeln i galoppen.  Genom diverse fiffiga övningar lyckades Anki lura min kropp till ett nytt läge. Fastän det kändes bra kunde jag samtidigt känna hur muskler och leder envetet ville streta tillbaka till det gamla invanda. Så det krävs nog många upprepningar för att bryta detta "fixed action pattern".  Efter viss förvirring förstod jag också att det var hästens, inte mitt, Anki menade när hon hojtade "Sträck dig mot vänster öra".

 Vi kämpade lite med travbommar också. Jag kan ju tycka att Boogie gjort framsteg som nu villigt tar sig över utan allt för mycket strul. Men då tycker förstås Fröken Anki att nu ska vi PLACERA hästen också. Hitta en punkt för varje bom där vi vill att ett framben ska ta avstamp. Det här är hur mysko som helst! Försöker jag  tänka på  hästens ben och vilka som är var, blir det aldrig rätt. Tänker jag bara på att fixera punkten med blicken blir det mycket oftare riktigt.

Sedan tog jag en skogstur med hundarna. Ridning måste vara det optimala sättet att motionera hundar. Man kan variera terräng och underlag mycket mer än med cykel och man kan variera tempot på ett helt annat sätt än till fots. Boogie tycker att det är så kul med hundarna och följer förväntansfullt med till bilen för att släppa ut dem. Hundarna älskar att springa i skogen och tycker väl att matte äntligen har förstått i vilket tempo en lagotto vill färdas.

Idag sken en blek vintersol och fick rimfrosten att glittra i träden. Helt och hållet underbart!

Ända tills jag  hörde det karaktäristiska klirret av lös sko...

Men ibland har man tur. Sonny var på plats för att sko andra hästar och kunde knacka tillbaka skon innan den ens trillat av!

Man kan köra lite godissök från hästryggen. Boogie vill också vara med och leta....

...inser man när man tittar HÄR

Kallt, mörkt och lerigt. Inget ridhus, det kommer i maj..

En mamma som ständigt är i vägen, hjälper till med fel saker och ingenting fattar.

Häst som strular och busar, tränare som tjoar och gastar.

Mamman bävar för hemresan. Hur grinigt kommer det att vara i bilen?

Då:

"Mamma, det är faktiskt väldigt lyxigt att få träna för Anki!"

Ebba kom nyss och visade upp senaste numret av serietidningen Min Häst.

Min Canis-kollega Ann-Louise har blivit tecknad serie!

Sjukt coolt! för att citera 11-åringen!

En mig närstående yngre person som inte alls vill skylta med sitt namn i detta sammanhang, råkade ut för sitt livs första avsittning i helgen. Har man tidigare bara ridit lektioner på en av Sveriges mest säkerhetstänkande ridskolor, så blir det inte så mycket övning på ofrivilliga luftfärder.

Men nu blev Boogie alltså skrämd av en flock fåglar som oväntat flög upp ur ett dike, och gjorde ett sidohopp som den unga ryttarinnan inte var beredd på. Hon gled av och landade mjukt på ängen, så det var ingen fara.

MEN - Boogie var rädd för henne när hon skulle sitta upp igen. Skyggade med huvudet som om hon förväntade sig stryk.  Ryttarinnan och hennes kompis ledde hästarna en liten bit till ett säkrare ställe att sitta upp igen, och ryttarinnan var efteråt väldigt rörd av att Boogie upprepade gånger pussade och snusade på henne. Sedan var det inga problem att sitta upp igen.

Lite nyfiken blir man ju på vad som rörde sig i hästens huvud, när hon tappat ryttaren...

Hur belönar man hästen från hästryggen undrade Anna H, och det är faktiskt en vanlig fråga man får.

Det är busenkelt! Man belönar från handen, precis som vanligt. Hästen vrider sig mot en och tar emot. Jag försöker växla sida för att inte få bieffekter av ensidig belöningsförväntan.

Jag låter henne tugga färdigt och så rider vi vidare. När vi jobbar från marken, tex apportering, sänka mulen osv, brukar hon påbörja nästa repetition med mat i munnen, men när jag rider vill jag inte riskera att hon sätter i halsen. Säkert fjanteri från min sida, det brukar ju gå utmärkt att rycka till sig lite löv i farten annars!

Jag tror att det finns andra som jobbar med avståndsbelöning på ridbanan, men så långt har jag inte kommit.

Största bekymret har varit att få med sig tillräckligt med godis i fickorna. Hästens bitar är betydligt mer skrymmande än hundgodis, vare sig man väljer färdigköpt eller morotsbitar och äppelklyftor. Äpplena blir gärna mos i fickan dessutom. Men nu har jag köpt en billig hornväska i syntet på Hööks, som går att ladda rejält med hundgodis på ena sidan och hästsnask på andra. Man vill inte riskera en mix, då kan det gå som för Ann-Louise på hennes uppvisning :-)

Fick förresten höra idag att Boogie bjuder sitt finaste tiggbeteende när stalljouren släpper ut i hagen. Dvs hon stannar kvar hos människan men vänder bort huvudet. Tänk vad fint om de då hade haft med nåt att belöna med så hon fortsätter bete sig så artigt mot folk.

Så enkelt det är att med enbart med belöningar forma fram beteenden som att ta det lungt vid utsläpp, och att inte råna folk!

Ibland när Boogie tycker att det ger dålig utdelning att bara så och vänta, provar hon gärna lite apportering på något som finns till hands. Det kan råka bli grimskaftet eller, som idag, min jackkrage. Jag brukar bara vänta ut henne, det är ju inte fel att hon provar, och det är inte konstigt att hon provar just apportering då vi tränat mycket på det. Tids nog upptäcker hon väl att det är ett beteende som bara ger utdelning på vissa typer av föremål (apportbock, kamptrasa, hästboll m handtag) och i vissa situationer (matte vid närheten, ev kommando osv). Det som skulle vara synd är om hon blev bestraffad för att hon försöker vara duktig. Det är ganska vanligt att man hutar åt hästar när de nosar och plockar med saker i stallet. De som såg oss i dag kanske tyckte det såg väldigt märkligt ut att låta hästen hålla tag i jackkragen en stund utan åthutningar.  "Dåligt ledarskap" och allt det där.

Till skillnad från icke klickertränade hästar, som kanske fortsätter att riva och slita i jackan, eftersom själva hanteringen av jackan är det som driver och stimulerar beteendet, så släpper Boogie föremålet när det inte ger förväntad utdelning, och provar nåt annat. Oftast vända bort huvudet - ett himla käckt defaultbeteende på häst!

Jag gillade verkligen Mortens artikel i senaste Canistidningen om att våga släppa kontroll för att få kontroll. Det är dock en utmaning att våga applicera på häst, då allt är mycket större och stökigare, samt omgivningens åsikter ofta ännu kraftigare än i hundvärlden. Men det är bara att Cowgirl up! och fortsätta experimentera efter eget huvud.

Nu ska jag på konsultturné igen, så det är bäst att gräva lite i garderoben och försöka påminna sig om hur man hanterar nylonstrumpor och knyter scarves och sånt.