Ila är 4 år och luftades i junior-trail av fröken Anki. Domarna slog personligt rekord i ojämnhet och Anki/Ila blev diskade av den ena och placerad etta av den andra!

Grundfärdigheten Backa i vinkel är alltså något som även hästar har nytta av!

Bettan (grönt) och Jeanette (rött) var också med, så det var en ganska intern uppgörelse i juniortrailen! Jag kommer tyvärr inte ihåg hur rosetterna fördelade sig för övrigt...

Anki går trail-banan med mini-Anki, förlåt, jag menar Moa:

Tveksamt om man som vuxen novis kommer att få denna service...

 Många pinnar är det....

 En sista koll!

Sen går ungen och vinner novis-ungdomsklassen för båda domarna, laddar om mentalt på på 30 sek och kommer 1 - 2 i vanliga ungdomsklassen.

HEJA MOA & CLAUDIA!!!

Blå rosett vill man ha, för det betyder nr 1 i dessa sammanhang!

De andra youth-ryttarna var som synes betydligt äldre! (Och fler än vad som syns på bilden)

Första dagen på tävlingen fick vi mest se vårt gäng i hunter-klasserna. Dvs när man rider sin quarterhäst i engelsk utrustning.

2 x Aqha show betyder att man har två domare på plats som gör var sin bedömning. Sedan görs INTE nån genomsnittsberäkning, det är verkligen 2 bedömingar. Så man kan bli placerad 5:a för den ena och 1:a

för den andra, för samma prestation vid samma tillfälle. Vilket var ungefär just det Anki och Snappy fick uppleva.

Anki och Snappy

 Moa tävlade Hunt seat equitation vilket resulterade vinst för den ena domaren

På torsdag bär det av till AQHA Spring Show på Grevagården utanför Skövde. 4 av stallets hästar ska tävla, däribland Claudia med sin youth-ryttare Moa. Ebbas ska vara hennes groom för att se och lära om hur det går till på tävling. Innan man åker iväg är det bra om man har testat av sina tävlingskläder så inget glipar, klämmer, trycket och skaver.

Samtidigt kan man ju också öva på sitt vinnande leende, eller hur!

PS täckvästen ska av!

I lördags var det upp i riktiga svinottan för att hinna klart med fodring, mockning och utsläpp INNAN kl 9. Tack vare de duktiga barnarbetarna Ebba och Moa var vi klara i god tid. Prisad vare torven, säger jag bara! 10 boxar på ett kick och man får inte ont någonstans.

Vår eminente hovslagare hade avsatt större delen av dagen för att lära oss att slå på tappskor själva i stället för att fylla hans mobilsvar med panikmeddelanden under helgerna. Det ingår i hästägarens allmänbildning anser Sonny, och det var vi ett helt gäng som höll med om.

Att Sonny är en skicklig hantverkare med god hästkänsla visste vi ju redan.

Nu visade han sig vara en utmärkt pedagog också! Tydliga, enkla anvisningar i lagoma portioner, stort tålamod och gott humör.

Mycket praktisk träning stod på schemat och nej, vi övade inte på våra egna hästar. Sonny hade med sig ett gäng hästben, vilket inte var så läskigt som många befarat. De var djupfrysta och väl inplastade.

Först övade vi hela förmiddagen på att dra av skon och sätta tillbaka den i de gamla hålen. Först fick jag inte av skon hur jag än slet och drog. Sedan kom magistern och visade ett enkelt handgrepp och det blev hur lätt som helst.

När man väl fått på skon igen med alla sömmar på plats och "nitade" fick man godkänt eller lite bakläxa och sedan var det bara att dra av den igen. Och igen. Ibland stökade Sonny till skon lite också för att vi skulle få öva oss på att rikta den igen. Lite klurigt var man skulle banka för att få rätt effekt.

Efter lunch verkades hoven så skon hamnade i ett annat läge och vi fick spika i orörd vävnad. Attans, vad mycket svårare det var!

Fegade man och bara "pickade" med hammaren så riskerade sömmen att gå rakt in och därmed nå kötthoven. Drämmer man istället till lite bestämt gör sömmens utformning med tunnare böjd tip, "svikten", att sömmen söker sig ut genom hovväggen.

En söm liksom bara försvann in i hoven och då var jag verkligen glad att jag fick öva på en död hov. Hade det varit "live" hade hästen suttit uppe taket och mitt jobb hade varit att övertyga hästen om att enda vägen att bli av med det onda var att låta mig dra ut sömmen och börja om.

 Esteten Camilla var inte nöjd med att sömmarna kom ut där de skulle - hon vill ha dem i perfekt linje med varandra också!

Överkurs, sa Sonny, men berättade i nästa andetagen om tävlingsekipage i USA som lackar hoven svart och sedan målar dit sömnitar med silverfärg, för att få just den perfekta linjen.

Fröken Anki har ju gjort det här förr och demonstrerar här proffsgrepp på filen. Solbrillorna lyckas hon hålla på plats också!

Jättebra kurs och väldigt nyttigt! Jag tror faktiskt att jag vågar prova själv nästa gång en sko trillar av!

Alla var dock efteråt rörande överens om att hovlagarens arbetsinsats är värd varenda krona det kostar. Ont i ryggen, ont i käna, mjölksyra i låren  - det var lite smågnälligt  runt om där på eftermiddagen!

Pustar ut efter påsklovet och konstaterar att skollediga barn effektivt ställer sig i vägen för både arbete och egen fritid! Men det är härligt att få rå om dem och inte behöva jaga på dem för att passa tider hela tiden.

Viss sordin la sig över ledigheten när Boogie snubblade till på min lektion med Anki i onsdags, och sedan dess har varit halt.

Hon har varit lite ömfotad sedan snösulorna kom av förra skoningen, men nu blev det nåt mer, oklart vad. Så hon vilar, promeneras lite och idag ska hon skos om med sulor. Hjälper inte det blir det klinikbesök.

Jag HATAR hältor!!!! Ägnade åratal åt att studera rottisarnas rörelsemönster varenda promenad och stressa upp mig över ojämnheter. Jag hade ju nästan alltid rätt! Såg jag något , så var det något! Knän, bogar, tår osv.

När det var som värst började plötsligt då tvåriga Ebba röra sig ojämnt. Jag tog henne till husläkaren och fick veta att jag var en pjoskig mamma. Det fanns inget att se, enligt doktorn. 2 dagar sedan ringde dagis och sa att Ebba inte kunde gå alls. Virusinfektion i höftleden konstaterade barnortoped.

7 år med lagotto har varit en viloperiod. Inga ojämnheter alls och mitt hältesökande öga har helt slutat skanna. Men nu är det tydligen dags igen...

Lördag morgon var det upp i svinottan och iväg till stallet för att koppla upp och lasta. Ebba har blivit en klippa på att dirigera bilen så dragkroken hamnar rätt. Boogie är världens mest lättlastade häst, vilket passar oss amatörer utmärkt! Vi har nu förstått att vi bara ska slänga grimskaftet över halsen på henne, så går hon in själv. Tidigare gick jag med in och då tyckte hon jag var i  vägen.

Framme på Stigsberg installerades Boogie i sin gästbox och vi gick till frukost och gruppindelning.  Boogie och jag hamnade i samma grupp som Bettan, Jeanette och Linda, samtliga erfarna tävlingsryttare. Gulp!  Nu kändes det skönt att ha gårdagens privatlektion i ryggen. Manuela hade ju faktiskt sett mig rida och fick därför liksom skylla sig själv. Alltså behövde jag inte bli nervös.

Vi red två pass per dag och i vår grupp låg fokus på "transitions and departures", dvs övergångar och galoppfattningar. Det var mycket arbete i sidled. Boogie var inte lika stum i högersidan som under fredagen och mycket kändes faktiskt bara enkelt och kul. Allra roligast var Boogies attityd till hela evenemanget. Hon verkade tycka att det var superkul att komma ut! Öronen framåt och bråttom till ridhuset efter paus. Det känns så himla härligt med tanke på det motstånd som tidigare fanns i hästen när man skulle in på en ridbana. Nu VILL hon vara med och jobba!

Eftermiddagspasset på lördagen innehöll lite racinglekar där man skulle göra rollbacks och galoppera rakt mot en fokuspunkt och bara låta väggen stoppa. DET tyckte Boogie var riktigt kul! Överhuvudtaget tror jag Manuela har en styrka i att hitta på övningar där hästen belönas med att få göra ett annat beteende, t ex galopp. Lite Premacks princip!

Söndag morgon skulle vi turas om att sätta ihop egna mönster där gårdagens rörelser ingick. Jag får ju lätt panik när det blir koner och "kom-ihåg" så det var supernyttigt att både få sätta ihop ett eget och att rida de andras mönster.

Överhuvudtaget tycker jag att jag fick med mig många uppslag om hur jag kan träna själv. Jag är annars så "Anki-beroende" och får svårt att tänka ut något på egen hand. Är så himla rädd att göra fel att jag hellre väntar passivt på instruktioner än att prova själv. I det här sammanhanget blev det på något sett tydligare att jag måste ta egna initiativ med min egen häst. 

Söndag eftermiddag blev det trail-övningar. Nu var både Boogie och jag trötta så det blev vårt jobbigaste pass. Alla de tidigare övningarna kring övergångar och galoppfattningar sattes på prov när man skulle först trava över vissa bommar, galoppera över ett par andra och så trava igen. Höger galopp dessutom. Det blev mest bråk och tjaffs mellan Boogie och mig, vilket kändes lite trist. "Just remember how you did it this morning" gastade Überfröken och jag kunde för mitt liv inte minnas om det var flytta fram eller bak och åt höger eller vänster. Kortslutning i hjärnan.

Vi skulle även trava och så småningom galoppera över bommar grupperade i trianglar och där var Boogie inte helt förtjust över att kasta sig i full fart in i plockepinn-högen. Hon försökte smita ut åt sidan.   Nåja, det löste sig något så när till slut, även om det förmodligen inte var något man velat få utlagt på Youtube precis. Jag är ändå lite nöjd över att jag inte kände minsta tvekan att satsa över bommarna. Tidigare kändes det lite läskigt med en massa pinnar i vägen, speciellt när hästen krånglar. Men nu tänkte jag bara att jag vill galoppera över bommarna. 

Största behållningen av helgen tror jag är att självförtroendet som ryttare på nåt sätt har växt. Jag kan vara med i ett sådant här sammanhang och faktiskt koppla av och ha kul, utan nån större prestationsångest! Jag är jättestolt över min lilla häst som sköter sig så bra och är så lättsam att ha att göra med. Jag är också jättestolt över min 11-åriga dotter som så fint har groomat hela helgen utan att knota och knorra. Det ska återgäldas i maj när det är hennes tur att vara med på clinic!

(Hon är även en hejare på att backa med släp! När mamman håller på bryta ihop av trötthet och släpet bara inte vill hamna på rätt ställe på parkeringen tar hon lugnt och sakligt över och dirigerar steg för steg: "Nu måste du backa bilen åt vänster så  kommer släpet mer åt höger! Bra! Nu kan du räta upp bilen!" osv. Var lär sig en 11-åring sånt? I MIn Häst?)

Öronen framåt! Snart vår tur i ridhuset.

Medan man väntar kan man göra nostarget på den lite läskiga skylthästen utanför butiken

Eller kolla in bling-blinget på polarna...

g

 Blixten är klar för dagen och ganska nöjd!

Helt galet roligt har vi haft !

Vi började med en privatlektion i fredags. Manuela var riktigt snäll men hittade snabbt våra svaga punkter...

Första "skället" fick jag för att jag började med att nedvärdera mig själv när jag skulle förklara vad jag ville ha hjälp med. "You are here to learn. If you were perfect, I'd be wasting my time!" 

Boogie ville inte alls flytta för höger skänkel så det blev lite pyssel med det. Massor av framdelsvändning och galoppfattning ut vändningen.

Harder! Harder! gastade Manuela och jag tyckte till slut att jag inte hade nån kraft alls kvar i benet. Blev då raskt överbevisad om att det inte var frågan om kraft utan om timing. Förstås! Ska man nu jobba med negativ förstärkning (flytta för tryck) så måste "hjälperna", dvs skänkel, sittben, tygel osv läggas dit och tas bort så systematiskt att det blir meningsfullt för hästen att bry sig om dem. Sitter man bara och dunkar på eller klämmer till utan att svara på det hästen bjuder tillbaka så finns ju inget annat för hästen att göra än att habituera till trycket och förhärdas.

Jag mäktade inte riktigt med att införa mitt belöningstänk här, utan red bara på enligt Überfrökens anvisningar, och det blev riktigt bra till slut.

Vid fikat senare framkom på annat sätt att jag sysslar med klickerträning av hundar och Manuela undrade förstås om jag även utsatte Boogie för detta.

Självklart hade hon massor av synpunkter på detta och en ganska intressant diskussion om vad som faktiskt påverkar beteende uppstod. Hon hade själv använt godisbelöning med gott resultat på osäkra och rädda hästar vid  t.ex bron i trail, men "tyckte inte om att göra det" Att hästen skulle få mat som belöning trodde hon skulle försämra dess prestation på sikt. Hon ville att hästen skulle jobba "med hjärtat" i stället och det skulle den inte göra om den fick mat som belöning.

En kul tjej att diskutera med var det i alla fall. Tänk om duktiga ryttare som Manuela och Anki, som verkligen har fantastisk timing i det dom gör till häst, och som är jätteskickliga på att dela upp övningar och sätta förnuftiga kriterier,  vågade testa mer konkret positiv förstärkning! Jag är helt övertygad om att de skulle kunna få ännu effektivare inlärning än vad de har i dag ! Mitt eget problem är min bristande ridkunskap. Jag vet ofta inte vad det är jag borde vilja lära hästen!

Men jag tror jag fick lite uppslag nu kring högergaloppen som jag ska testa att belöna fram så fort tillfälle gives!

Resten av fredag eftermiddag ägnades åt tvätt av häst och packning av tusen pinaler. Att åka på en veckas bruksläger med hundarna är rena barnleken i jämförelse!