På lördagen var det Novice Amateur trail och Amateur trail på vårt program. Ungefär samma bana i båda klasserna, men lite mer galopp och ett galoppombyte i Amateur.  Återigen lyckades jag genomföra två hela ritter på en hand och komma ihåg banan också, så det inte blev någon diskning för det heller! I Novice kom  9:a för båda. Jag är ändå mer nöjd med Amateur- ritten , där vi blev oplacerade,  men där jag själv kände att jag red bättre.  Dels var jag säkrare både på själva trailbanan och dels litade jag lite mer på att hästen skulle hålla ihop sig. Boogie fick ett litet frispel halvvägs in i banan men då bad jag raskt om galopp. Det skulle vara galopp några meter senare, men när jag kände att hon var på väg att sticka bad jag henne sticka i den gångart och åt det håll vi ändå skulle.  Då kom hon av sig och fortsatte jobba! Äntligen kändes det som om jag hamnade rätt i min timing. Det gick att styra över galoppbommarna, bryta av, byta galopp och styra mot nästa bomset.  Fick faktiskt beröm av Fröken efteråt, och det smäller nog högre än prisrosetter om jag ska vara ärlig!

På eftermiddagen skulle Ebba och Moa skritta ut på sina hästar eftersom Claudia hade lite ont i magen. Den hästen är ju lugnet själv inne på banan och plockar hem blåa rosetter (blå = 1:a placering i den här branschen) tillsammans med Moa i det mesta de deltar i. Men Claudia tycker att resandet och boendet är stressigt och det sätter sig i lilla magen.  En lugn promenad med kompisen Boogie borde göra gott. När jag kommer ut från duschen ser jag någon hoppa på lilla ridbanan. I westernsadel. På MIN häst! Det var Ebba och Moa som bestämt sig för att pigga upp Boogie med lite lätt hoppträning.  Hästen och tjejerna såg ut att ha väldigt kul i alla fall. Och hur mycket skritt det var på den där ridturen förtäljer inte historien. Men jag tror båda hästarna mår prima i både mage och själ när allt är som vanligt, dvs. bus och kul med småtjejerna.

På kvällen blev jag inbjuden på drinkar i sovdelen i Pias trailer. Om husvagnspartyt varit trångt vet jag inte hur jag ska beskriva denna tillställning. Kul var det i alla fall!  Jag lyckades ge bort nästa dags NSBA-trail till Anki, då jag tyckte det var alldeles för mycket pinnar för mig att hålla reda på i den. Jag vill ju att Boogie ska få uppleva harmoniska ritter där inne på banan, och vem bättre lämpad att erbjuda det än Fröken! Så när Blixten, efter några snygga placeringar i Breeders-klasserna, visade sig ha spenderbyxorna på och bjöd Skällstagänget till baren, så gick det att bra att hänga med utan bekymmer inför morgondagen. Party ända till kl. 22 igen! När Camilla och jag tvättade av oss kvällens makeup på ryttartoaletterna stod vi bredvid ett gäng reiningtjejer som just tävlat klart och la på sin inför kvällen äventyr. Trail och Reining lever i helt olika dygnsrytmer kan man säga. (Vilket gör att det är trafik i stallarna nästan dygnet runt.)

Och som Fröken kunde få hästen att landa! Så bra att Boogie och Anki vann Allbreeds-trailen med ett tjugotal startande! Banan var alldeles lagom för Boogie med gott om plats mellan de olika hindren. Anki är ju så lugn och fin och aldrig någonsin i vägen för hästen. Så de gled liksom bara runt, och Boogie kom sig inte för med något annat än att lösa de uppgifter hon hade fram för sig. Precis så som det ska vara! Åh, vad roligt att det äntligen fick synas att hon kan något!

Anki & Boogie tidigare i år 

En stund senare hade jag Allbreeds Western Horsemanship. Då går alla hästar in samtidigt och står bredvid varandra medan en i taget rider mönstret. Senaste vi gjorde det på Grevagården i augusti, fick Boogie spader när vi skulle rida iväg från de övriga och göra vårt mönster. Så jag hade mest plan B i huvudet, och egentligen inte så bra koll på vilken sida om konerna jag skulle göra mönstret, om vi nu kom så långt. Boogie tuffade i alla fall i väg i skritt, trav och galopp precis som hon skulle, ingen diskning här inte, så det blev railwork också.  Inga konstigheter, prisutdelning och hoppsan, vi kom 5:a – 6:a!

På kvällen roade vi vuxna oss med att testa hur många damer man kunde trycka in i Stefans husvagn och servera G&T. Rätt många, faktiskt! Ungdomssektionen kom in och tittade förundrat på spektaklet. Som Trail-ryttare är det tidiga mornar som gäller, och ska man upp och fodra kl. 05.30 partar man inte så länge på kvällarna. Inte i min ålder i alla fall. I husvagnen bredvid var det nog någon annan gren som gällde, för de hade dans i sin till halv två på natten.

Årets sista quarterhäst-tävlingar gick av stapeln på Grevagården den 9-12 oktober, och givetvis var vi där!

”Showbill”-en (= programmet) såg lovande ut för Boogies del med Paid Warm-ups (= tävlingsmässig träning utan bedömning) först på torsdag morgon innan alla halter-klasser ( = utställning). Sedan 2-3 lämpliga klasser om dagen fred/lörd/sönd. Min personliga målsättning, när vi åkte iväg på onsdag eftermiddag, var att lyckas rida klasserna på söndagen på en hand utan diskningar.

Boogie är helt underbart snäll att lasta och resa med. Man kan stanna och ta en fika utan bekymmer, hon mumsar lugnt på sitt hö och har inte bråttom ut. Resan ned gick hur smidigt som helst. När vi väl installerat oss i gäststallar och hyrd husvagn hann jag rida en liten sväng i stora ridhuset på onsdag kväll. Ingen musik och publik, så Boogie var lite spänd och tittig men helt kontaktbar.

Veterinärbesiktningen var inställd på torsdag morgon eftersom alla veterinärer var ute och vaccinerade kossor mot blåtunga.  I framridningsridhuset kändes Boogie ungefär som på förra tävlingarna, dvs. mer framåt och på än hemma, men lite svårare i galoppfattningarna.

Så blev det vår tur att rida in på Paid-Warmup- trail, och hästkraken fick totalt fnatt igen! Jag hade tänkt att det var bra att trailen låg först så hon fick lite bommar att koncentrera sig på istället för öppna ytor. Boogie såg dessvärre inga bommar, eftersom hon var helt upptagen med att försöka sticka tillbaka ut till framridningen igen. Blandade småhopp på stället, kast med huvudet och allmänt frustande. Framåt, framåt har ju varit instruktionen från både Anki och Manuela, och jag tänkte även på Ellens instruktioner om att inte lämna hästen åt sig själv när den är osäker i en svår miljö. Så till slut fick jag väl henne framåt i nåt slags trav, red lätt och ramade in så gott jag kunde. Guidade hit och dit över bommar som hon mest snubblade över, och när våra 5 min var slut såg jag till att göra några halter på väg ut så hon inte bara fick smita. Vid det laget gick det faktiskt att göra halt.

Direkt därpå följde Paid-Warmup- Pleasure, en  gren där man är många ekipage inne samtidigt och visar upp behagliga, ”brukarvänliga” gångarter.  Speakern ropar ut vad man ska göra, alla gör samtidigt längs fyrkantspåret. Boogie är inte en pleasure-häst, de har längre ben och ett annat rörelsemönster än en liten kortryggad boskapshäst. Men sk railwork, med alla hästar samtidigt, ingår i andra grenar också, och då ska man inte leka rodeo som Boogie gjorde i Enköping i somras.  Nu började jag paid-warmupklassen på två händer och väldigt inramad Boogie. Hon skötte sig prima, klarade både att bli omkörd och att köra om, i alla gångarter. Vi avslutade klassen på en hand och det började nästan kännas riktigt behagligt att rida runt på henne till knasig countrymusik.

Nu var det slut på uppvärmingsklasserna, domarna gjorde entré och första ”officiella” grenen var en Allbreeds Pleasure Walk & Trot som vi också anmält oss till för ännu mer träning på railwork. Här fick alltså alla raser vara med, inte bara quarterhästar, och det skulle bara travas och skrittas. Jag körde på en hand från start och för första gången på de tävlingar jag varit på, hörde jag en Johnny Cash-låt i högtalarna. Nu går det bra, tänkte jag (nån gång när jag har tid över ska jag berätta om hur jag botade min tinnitus med Johnny Cash för ett antal år sedan). Boogie skrittade och travade precis enligt instruktionerna. Jag kunde fokusera på min sits och framåtbjudningen skötte hon helt själv. Enda bekymret vi hade var väl att hon travar ganska fort, med pleasure-mått mätt. Vid prisutdelningen kunde jag förvånat konstatera att vi inte ens kom sist, vi kom 5:a-5:a! (Två domare innebär två tävlingar i en).  På väg ut fick hon ett litet återfall i stress, då det såg ut som om vi skulle bli sist kvar på arenan. Då vände jag henne på tvären, fick henne att stå stilla i 3 sek och sedan fick hon gå igen.

Lagom kaxiga återvände vi med rosa rosetter till stallarna, dit våra stallkamrater börjat anlända hemifrån.

Dagen fortsatte med halter, showmanship och longeline inne på arenan. Boogie fick äta lunch och ta en siesta. På eftermiddagen träningsred jag henne på en utebana. Jag hade tänkt öva lite på Western horsemanship mönstret jag skulle rida nästa dag. Tjenamoss! Hästen var nu knappt kontaktbar igen. Hon for bara runt och gnäggade! Boogie som aldrig gnäggar hemma! Som helt obekymrad kan stå själv både ute och inne. På ridbanan kunde jag få henne att göra det mesta, men väldigt mekaniskt och utan kontakt. Rätt obehaglig känsla!  Gulliga systrarna Sisters, Pia och Åsa, kom förbi med goda råd, som att bara hålla henne sysselsatt, och att tänka på henne som en ganska ung och grön häst (vilket hon ju är).  Till slut skrittade jag ut i omgivningarna, men hon fortsatte vara lika gapig och stirrig även på uteritten. Suck!

Senare på kvällen bestämde vi att Anki skulle rida henne i Allbreeds-trailen på fredag morgon för att se om hon kunde få henne att landa lite.

I helgen som gick var jag och Boogie på kurs i klickerträning för häst med Ellen Ofstad som instruktör. Det var Om Hästar och ridning som anordnade och Carolina är ju välbekant eftersom hon går på vår TRÄNARutbildning i år.

Som deltagare på kursen fanns flera Canis-bekanta ansikten, Ann-Louise förstås,  men också tidigare TRÄNARelev Kicki och från årets kull Malin.

Jag har länge velat gå en kurs för Ellen, så det var med stor förväntan jag lastade Boogie och åkte nästgårds till Stigsberg. Jag åkte i god tid i förhoppningen om att hinna tjuvträna lite i ridhuset innan kursstart kl 10. Väl framme fick jag ett burdust återuppvaknande till hur det faktiskt brukar se ut när många främmande hästar ska samlas på ett nytt ställe. Om jag anstränger mig lite kan jag ju minnas hur det var i mitt tidigare hästliv när jag for runt på premieringar och tävlingar. De senaste åren i westernbubblan har fått mig att glömma att man kan behöva vara flera stycken för att lasta av och på hästar, och att det kan bli lite livat när hingstar och ston ska vara på samma ställe. Så när alla hästar lotsats ut ur sina transporter och övertalats att gå in i sina gästboxar var det dags för kursen att starta.

Vi var 7 stycken med häst och ett drygt 10-tal utan häst som deltog. 2 PRE, varav en hingst, en lusitano, en connemaravalack, ett halvblod, ett nordsvenskt tvårigt sto och så Boogie som raskt döptes till "westernhästen". Ellen jobbade med en häst i taget så det blev ett pass var om dagen. Första dagen började hon med de som klickat minst och jobbade från marken och avslutade med de av oss som ville rida och klickerträna.

Några hästar var alltså helt färska på klickerträning medan andra hade gjort en hel del med sina ägare.

Ellen förordade muntlig markör eftersom det är så trassligt med klickern. Jag var nog den enda som envisades med att jobba med en klickerdosa, och det berodde på att jag  är helt missnöjd med mitt val av muntlig markör. Eftersom jag red på en hand, eller ingen hand alls, funkade det ändå bra med klickern. Precis som Ellen säger så är det inte så så smart att välja en muntlig markör som kan komma att användas av andra (eller en själv) utan att följas upp av belöning. Det gäller förstås även för hundar, men blir extra tillspetsat när hästen stannar när den hör sitt belöningsord och sedan korrigeras/bestraffas för att den stannade mitt i en rörelse. Gäller ju speciellt hästar som kanske rids av flera olika personer, eller reagerar på ens instruktörens BRA! RÄTT! DÄR! eller vad man råkat välja. Jag har länge varit missnöjd med mitt BRA! eftersom förstås både Anki och Ebba självklart säger det ordet när de är nöjda med hästen men utan intention att ge henne något. Helt osmart val som uppkom eftersom jag har det på hundarna och där funkar det. (Mannen tycker aldrig att hundarna gör något bra så han säger det inte, och ungarna vet att de måste belöna om de säger det. Det har hundarna själva lärt barnen genom tydligt kroppspråk...)

Så belöningsordet ska snarast bytas ut mot nåt annat, typ "KLICK".

Så med några av de första hästarna var det inklickning som gällde, och sedan "råna-mig-inte" övningar. Hundarna brukar vi ju låta komma på att bjuda lite olika beteenden först innan vi tänker Doggie-Zen. Med 4-500 kg häst kan det av säkerhetsskäl vara bäst att installera lite självbehärskning direkt. Ellens sätt att lära in detta skiljde sig åt från hur jag gjort. Hon utgick från en position vid hästens manke, gjorde den intresserad av godiset  hon hade i magväska, och när hästen sträckte sig efter godisväskan snurrade hon med hästen kvar i position vid manken. Hästen blir så småninom trött i nacken av snurrandet, stannar och rätar halsen framåt - klick och belöna. Så småningom kommer de på att de får godis genom att stå stilla med huvudet framåt.

När jag började med Boogie hade jag en nostarget som första övning, bara för att ge hästen aha-upplevelsen att ett beteende i motsatt riktning ledde till att godis kom upp ur fickan. Nästa steg var  Doggie (Horsey?) - Zen övningar med öppen och sluten hand precis som med hundarna.

Men Ellens snurra-runt-övningar funkar ju också, även om det i mina ögon såg ut att ta längre tid och kräva mer arbete från både häst och tränare.

Ellen pratade en hel del om träningsläge, om att bara använda klickerträningen när hästen var mottaglig för inlärning. Hon drog en hel del slutsatser om vad hästen tänkte på. T ex var det flera exempel på hästar som riktade huvudet framåt, bort från godisväskan med då inte fick utdelning eftersom Ellen ansåg att de inte längre tänkte på godiset, utan på något annat i omgivningen. Några hästar återfick inte fokus och bedömdes då vara för trötta för träning.  Här satt jag, och jag tror några hundtränare till, och blev väldigt frustrerade eftersom det kändes som om alldeles för låg förstärkningsfrekvensen var en stor del av orsaken.  Flera av hästarna var väldigt tagna av den nya miljön. Hade de varit hundar på nån våra kurser hade man ju valt att börja  med låga kriterier och hög förstärkningsfrekvens för att fånga deras fokus och intresse för uppgiften.

Ellen är inte inne på tricksträning, utan tycker att man ska lägga fokus på sådant man har nytta av i ridningen. Så de som jobbade från marken fick gå vidare med olika flytta-övningar som longering, flytta sidled, flytta bakdel, flytta framdel, backa osv. Hon använder hjälper/kroppsspråk för att få fram beteenden och är väldigt snabb att också lägga kommando på beteenden, i princip så fort hon har fått fram dem.

Jag ville ju lära mig att få in klickertänket mer i ridningen så när det blev min tur var det uppsuttet. Med en redan inriden häst som Boogie, handlar det om att lära om signalerna så de blir positivt inlärda istället för att innehålla hot om upptrappning, gör-det-eller-annars. Jag fick använda mig enbart av vikthjälp och klicka för minsta rörelse framåt. Boogie hade svårt att först våga svara på det och väntade på skänkel. (Kom ihåg att hon inte tog ett enda steg alls utan sporre/kraftig skänkel när vi köpte henne.)

Så småningom kom hon på vad hon skulle göra, men ville gärna stå och hänga vid morotslådan och publiken. Det blev så småningom massor av klick för ett steg i taget. Sedan fick jag växla med att också klicka för spontana halter. Vilket skämt, de hamnade ju alltid borta vid publiken och godispåfyllningen! Så fånigt det kändes att sitta på en häst som gick vart den ville! Inombords kved jag som vilken Grundfärdighetsdeltagare som helst - Kan jag inte bara få ge ett litet kommando så hon förstår!

Ellen pratade rätt mycket om vikthjälper och publiken fick laborera med sina tyngdpunkter.

Senare reds även det svarta halvblodet. Hon var mer renodlat klickertränad tror jag. I fall hade vi riktigt rolig åt att se henne bjuda massor av galoppfattningar efter att hennes matte klagat på att hon var så lat. Till slut ville hon inte ens stanna för klicket, hon ville fortsätta springa. Här pratade Ellen om att man ändå skulle klicka och låta hästen fortsätta med det som den tydligen fann mer förstärkande, nämligen att fortsätta springa. När den sprungit ett tag kommer det att bli mer förstärkande att få stanna, så då ber man om en stopp och belönar den. Hon tyckte också att man skulle bjuda mycket mer på sig själv med röst och beröm i ridningen. Undertecknad fick massor med bakläxa på det...

Med den unga PRE-hingsten blev det snarare en uppvining i horsemanshipövnngar än klickerträning, eftersom han bedömdes vara för mycket i affekt för klickerträning. Eller som Ellen uttryckte det, han var för kåt och det fanns ingen möjlighet att erbjuda den förstärkning han var ute efter.  Så Ellen jobbade honom själv med långlina och en flagga för att lära honom hålla avstånd och inte springa över folk. Hon är väldigt spännande att titta på även i detta eftersom hon har så förbaskat bra timing.

Innan middagen hann jag rida ett litet pass på egen hand på utebanan. jag försökte vara så klickersk som möjligt, men kunde inte låta bli att gå lite framåt i kriterieplanen och göra lite av varje. Boogie var pigg och framåt. I någon galoppfattning kom lite huvudrusk, men i övrigt kändes hon riktigt fin. Jag skrittade av runt området och det kändes som om jag satt på en liten krutdurk i den starka blåsten. Hon taktade fram, vilket inte är så vanligt när det gäller Boogie. När vi rundade ridhuset och red tillbaka blev hon i stället långsam i stegen. Hon hade förväntat sig ett pass till där inne, och blev besviken!

På lördag kväll åt vi god middag och Ellen berättade om sin väg fram till klickerträningen. Hon delar väldigt generöst med sig av både fram- och motgångar, och har humor och självdistans. Tyvärr hade jag inte riktigt samma ork vad gäller sent nattsuddande i kombination med kurs, så jag kröp ned i sovsäcken vid en ganska anständig tidpunkt! Instruktören satt uppe och surrade så länge att jag hann bli orolig över om det skulle bli en dag 2 på kursen!

På morgonen hann jag rida i ridhuset en sväng innan kursen. Jag gjorde ungefär på samma sätt som dagen innan. Först bara spontana ingångsättningar, men avancerade ganska raskt till trav, galopp, ryggning, sidepass, spinn, ja vi gjorde allt! Boogie har aldrig känts så lätt! Jag kunde be om vad som helst, och verkligen bara be, så kom det! Tiden tog snabbt slut, och när jag skulle rida ut bromsar hon i öppningen! Hon ville vara kvar och göra mer! När jag sedan kom ned till stallet och satt av, vägrade hon gå in i boxen trots att den var laddad med nytt hö! Då grät jag nästan!

Under dagen hade de flesta hästar landat i den nya miljön och gjorde bra i från sig. Även hingsten var nu mer mottaglig för lite klickerträning. På Boogies pass fick jag jobba även med trav och någon galoppfattning på slutet. Då spände hon sig igen, det var inte alls lika lätt som på morgonen. Jag gissar att det faktum att det var mer publik i ridhuset och högtalare på gjorde det hela mer likt det som spökar för oss på tävling. Mycket riktigt hade hon nu mer bråttom ut när vi var klara.

Jag hade gärna varit kvar några minuter till och fått prova några till fattningar med riklig belöning, men Ellen var väldigt snabb att avsluta med alla hästar så fort hon såg ett tecken på motstånd.

Men den känslan jag hade med Boogie där på morgonen, den var värd hela kursen! Den känslan ska vi ha mer av. Någon radikal förändring av träningsupplägget blir det inte nu 2 veckor innan årets sista tävling. Men sedan slipar jag på en plan....

Världens sötaste Boogie

 Alla foton lånade av Malin, se fler fina bilder i hennes blogg

Amerikaner är för gulliga! (Ja, ja, jag vet att de gör väldigt mycket tok också!) Men det är lite charmigt att de tror att man kan göra hela tillvaron till en teckenekonomi. Det finns samla-poäng-system precis överallt. AQHA är nog värst. Man kan tro att de har TAGteach-certifierat hela staben.

Idag anlände ett litet vadderat kuvert med ett AQHA-tygmärke att sy på jackan. Som belöning för mina två diskningar i Enköping i somras!

Show Up heter kampanjen som man tydligen automatiskt ingår i och det gjorde vi ju i alla fall. Dök up!

Som Novice kommer man sedan att få små uppmuntrande gåvor efter ett visst antal tävlingar. T ex en AQHA-keps efter  5 tävlingar och en jacka efter 10, samt en Professional Choice pad efter 25. Få se nu, med 4 möjliga tävlingar per år och om både jag och hästen får behålla hälsan,  så blir det alltså keps hösten 2009, jacka vintern 2010 och och ny pad till våren 2014. Nu ger vi järnet, Boogie!

*

Ridhuset hade inte varit i bruk mer än ett par dagar när det var dags för clinic med Manuela Witt i dagarna tre. Manuela inledde denna gång med något slags teoripass, något som jag verkligen saknat vid tidigare clinics. Pedagogiknörd som jag är, vill jag gärna ha en teoretisk ram till det jag ska göra praktiskt.

Manuela 

Teorin bestod av lite halvstrukturerade diskussioner om vad vi egentligen la i begreppet samling. Sedan räknade Manuela upp ett antal viktiga punkter för att lyckas med sin ridning. Tyvärr fanns inget blädderblock utan allt summerades på en liten  lapp som sedan hamnade i Überfrauleins bakficka, varifrån den emellanåt plockades fram för att understryka vad någon för tillfället höll på med.

Vackra Miriam

Jag minns inte alla punkterna, jag tror det var ca 13, men några  av de viktigaste var BALANS och att INTE VARA I VÄGEN för sin häst. De flesta av de rörelser vi är ute efter i ridningen brukar hästarna kunna utföra i utmärkt balans på egen hand i hagen. Sedan kommer vi och krånglar till det!

För att inte vara i vägen för sin häst krävs att ryttaren hittar sin egen balans. Vi fick göra lite roliga övningar på golvet , och också undersöka hur vår andning påverkade vår styrka och balans.

Här ska skåpet stå!

Manuela underströk att hennes jobb som tränare är att ta oss "OUTSIDE YOUR COMFORT ZONE".

Det har hon ju lyckats med på tidigare clinics....

På fredagen red varje grupp bara ett pass, men det var ett väldigt intressant och roligt pass för mig och Boogie. Vid genomgången hade jag förstås tagit upp våra problem vid tävlingarna, och min grupp fick finna sig i att delta i en övning specialdesignad för Boogie.

Boogie (liksom tyvärr många andra hästar)  vill ju helst slippa undan jobbet om chansen finns. På tävling vill hon definitivt lämna arenan och uppsöka närmsta lugna vrå. Tendensen har funnits på träning också, hon vill gärna återvända till "vilohörnan".

Nu fick vi rida, först en häst i taget, på långa tyglar och bara trava på utan att styra. En av punkterna på Manuelas lista var TRUST dvs TILLIT. Hästen skulle nu ges tillfälle att göra egna val. Först tittade vi bara på vad hästen valde. Boogie valde både att försöka springa ut genom utgången, och att gå och ställa sig vid publiken. Efter att att tittat på hästens val 3-4 repetitioner fick vi börja göra det valet obekvämt genom att så fort hästen valde att stanna eller försöka gå ut fick hästen göra sidepass. Att flytta alla fötter i sidled är nämligen mer ansträngande än att springa rakt fram. Första gången bara ett par meter, sedan dubblade vi på sträckan med sidepass för var gång hästen gjorde fel val.  Efter varje sidepass fick hästen långa tyglar och trava på utan styrning igen.  Boogie provade med utgången ett par gånger och med publiken kanske tre gånger. För var gång blev sidepasssträckan dubbelt så lång. Sedan var det väldigt kul att känna hur hon tänkte stanna till och sedan själv valde att fortsätta förbi frestelsen. Hon fick ett helt annat uttryck med öronen framåt när hon själv valde att stanna kvar i arbetet.

Övningen utvecklades sedan till galopp och då valde hon inte någon gång att stanna till. Så småningom jobbade alla tre hästarna i gruppen samtidigt och vi avslutade våra TRUST-övningar med att galoppera på långa tyglar kors och tvärs mellan ett tiotal mänskliga "koner" på ridbanan.

Det var en väldigt rolig övning! Det kändes etiskt helt ok! Jag mår inte dåligt av att flytta min häst lugnt och sansat i sidled. Maneula betonar verkligen att "konsekvensen" för det felaktiga valet ska utföras utan att vara i affekt. Det är OK att hästen provar, vi bara visar att det finns enklare sätt att göra saker på. Boogies attityd blev påtagligt annorlunda. Öronen oftare framåt och hon var betydligt mer självgående. Så när Manuela frågade om jag varit utanför min komfortzon kunde jag inte annat än att svara nej. Det var uppenbarligen fel svar! Überfraulein var inte nöjd med det...Men inget av det vi gjort hade känts särskilt svårt eller obehagligt, bara kul!

Fröken och Überfröken!

Dag två jobbade vi en hel del med balans, både hästens och vår egen.  Mycket i galopp. Framåtbjudning var ledordet! Först när hästen verkligen går framåt kan man börja tänka på att samla ihop. Jag fick öva mig lite mer på en-handsfattning på splitreins. Det är lite annorlunda mot romalen, och jag får liksom en hand över! Samtidigt är det den handen som snabbt ska hjälpa till när något behöver korrigeras.

Boogies högergalopp har förbättrats radikalt senaste veckan. Vet inte om det är nya underlaget eller hovslagarens senaste experiment med "plattfoten", men nåt är det. Manuela trodde mig inte när jag sa att höger var den sämsta sidan, hon tyckte vänster var sämre. Jag håller nästan med.

På lördag em var det horsemanship mönster i min grupp. Här blev det mycket stå och vänta i grupp, vilket också var väldigt nyttigt att öva på. Boogie loggar ju då ut, och brukar bli sur när det sedan ska sättas i gång igen. Helt fel attityd på tävling där man ofta får sitta just så och vänta på sin tur i en liten evighet för att sedan ha några sekunder på sig att komma igång och få allt att stämma i mönstret.

Några små protester gjorde hon här och var, men det var en västanfläkt mot vad jag (och somliga i publiken) hade väntat mig. Eftersom jag tycker att hon blivit ca 100 % bättre mot hur det var för ett år sedan släpper jag igenom klippa med öronen, svischa med svansen och göra små grimaser. Det får jag inte fortsätta med enligt Überfraulein. Problemet är att jag ofta inte ens märker de små protesterna.  Minsta protest ska leda till ännu mer arbete...

Det glamorösa jobbet som internationell hästtränare...

Jeg vet att Anki har tjatat på mig i typ 4 år om att hästen måste få chans att göra val och upptäcka konsekvenser. Det är mycket det som varit så tilltalande i det här sättet att rida. Men ändå sitter man där och "tjuvhåller" på sin häst. T ex håller jag i tyglarna med öppen hand för att vara mjuk och snäll, men smyghåller alltså lite. Istället för att ta stadigt och sedan släppa helt, och ta tillbaka igen om det behövs, så det blir tydliga skillnader för hästen.

Sista dagen blev jag till slut knuffad utanför min komfortzon på riktigt. Nu skulle vi få bättre galopper genom att göra rollbacks från väggen. Dvs rida rakt in i väggen och vända tillbaka. Jag gillar ju att rida på lite, och känner mig väldigt trygg med Boogie även när det går undan. Men rida rakt in i väggar med utskjutande järnbalkar - nä, där fanns det ett visst mentalt motstånd! Så jag fick en massa skäll för att jag fesred. Sedan fick jag skäll för att min hjärna jobbade för långsamt, och slutligen för att den jobbade för mycket. Hmm, att tänka både långsamt och mycket leder förstås till dålig timing i själva ridningen. Nå, när vi fick till någon enstaka bra rollback i bland så hände det positiva saker med hästens bärighet- helt klart!

Sista passet på sista dagen var jag helt inställd på att nu kommer Boogies utbrott. Det har det gjort alla tidigare clinics. Trött ryttare, trött häst och trött instruktör bäddar för konflikter.

Vi skulle rida mönster igen, Visst kom en protest i nån galoppfattning och nåt försöka att smita tillbaka till gruppen, men inget som liknade tidigare clinics.

Överlag är jag jättenöjd med Boogies insatser under helgen! Mycket kändes lätt, framåt och styrbart. Mina egna insatser är jag kanske inte lika nöjd med - tänk vad bra det skulle gå för den lilla hästen om matte kunde hitta lite bättre balans och koordination!

Moa, alltid i balans!

Ridhus var förstås toppen att ha , men gjorde att fotograferingen blev så mycket tristare. Jag tröstar mig med att senaste nr av Ridsport hade en hel artikel om hur omöjligt det är att fotografera hästar i rörelse i ridhusbelysning.

Tips från coachen

Ebba skötte kameran, tog ca 400 mer eller mindre gryniga bilder, varav 0 på den pinsamma morsan. Så ni slipper se mig tampas med 450 kg häst, 8 meter tyglar, 10 koner och 1 st gastandes Überfraulein. Synd, för det hade nog varit kul för dem som går kurs hos mig och tycker att allt tjorvar till sig när fröken kommer och tittar. Ni får bara ta mitt ord för att jag vet precis hur det känns!

Bettans rutinerade make Micke vet att man kommer snabbare hem om man hjälper till att plocka undan materialet!

Lycka är långa galopper på nyslagna stubbåkrar!

Olycka är tappsko 45 minuter innan fritids stänger.....

Jag förstår att  personalen tror att Märta narras när hon säger att hennes mamma är barnpsykolog.

De där dagarna när jag konsultar och har kjol, kavaj och fina skor  hämtar ju barnens far.

Har jag inte tassavtryck på magen och mossiga kvistar i håret när jag hämtar, så ser jag ut som jag rullat i lera och dynga istället.  När man måste skynda sig att banka på en reservsko på en häst som just galopperat över kilometervis med stubbåker en regnig augustieftermiddag blir man dessutom extremt lerig mellan knäna.....

Stackars barn!