Så här ser det ut när man har 300 AQHA points:

A Double Speed Dose (Kul namn med tanke på grundtempot)

Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi ska på tävling igen. Fredag-lördag-söndag är det Corn Horse Show i Sandviken med både quarterhästar och painthästar.

Denna vända blir damernas: Bella, Kicki och jag. Våra ungdomar har bangat och tagit ledigt! Fröken Anki har vi tack och lov lyckats övertala att följa med och hålla styr på oss tre spralliga Novice Amateurer.

Jag har inte varit på just denna tävling förut, tydligen är den ett gammalt arrangemang som återuppstått på något vis. Denna gång på min gamla ridskola från tonåren! Det blir extra kul att få rida in i det ridhuset, nu på egen häst! (Fast hade nån spåtant på 80-talet sagt till mig att jag om 25 år skulle rida in där  iförd cowboyhatt och swarowski-kristaller hade jag nog fnissat på mig!)

Det finns en massa extra klasser och cuper utanför det officiella AQHA-programmet, vilket gagnar våra syften perfekt! Jag får nämligen in Anki på Boogie på minst 4 olika Trailbanor under helgen. Att lotsas runt av stencoola Anki måste ju vara det allra bästa sättet för Boogie att få uppleva att tävling inte är något att stressa upp sig över!

Men jag tar mig jag också, om jag får säga det själv ;-) Så jag inbillar mig att även mina amatörklasser kommer att bli bra träning för Boogie.

Roade mig med att läsa blogginläggen om förra årets clinics och tävlingar, och visst tusan finns det väl tecken på utveckling även för min del? Även om man inte kan låta bli att önska att man var lika snabblärd som en 12-åring...

Rätt så metodiskt har vi under det gångna året, tillsammans med Anki förstås, betat av "hjärnspöken" som galoppbommar på böjda spår, trånga boxar att vända i, och trassliga backningslabyrinter. Gradvis börjar det kännas som att jag faktiskt kan lotsa och guida istället för att stressa och vara i vägen för den stackars hästen.

Förståelsen för vad som förväntas i de olika hindren har också ökat. Det har varit så nyttigt att vara ute och tävla, prova och klanta tilll, samt att även få se andra ekipage jobba.

Anki hade dessutom en suverän endagskurs med oss förra helgen när vi fick gå igenom hur hinder bedömdes. Det räcker ju inte bara med att ta sig igenom dem, utan klonk, det ska ju göras med schvung, finess och Colgate-smile också för full utdelning!

Så idag gjorde jag grind och försökte göra den snabbare, med mer flyt i rörelsen. Boogie börjar bli riktigt bra på att följa små hjälper direkt (och att inte bita i repet.) Mitt största bestyr är att inte använda tygelhanden för mycket, men det är genomgående i alla styrmingar vi gör.

Sedan vände vi i box, både åt höger och vänster, och det går så fint, så fint åt båda håll numera! Väldigt sällan klonk, och definitivt inget sånt "boxsprängande" som vi hade för ett år sedan!

Vi backade i labyrint, och det var så försiktigt och mjukt att jag nästan blev tårögd! Den där känslan man får när hon väntar in nästa lilla hjälp och man kan bestämma precis vilken tass hon ska lyfta, den är magisk!

Vi tog även vattenboxen några vändor. En vattenmatta som väl är gjord för att hoppa över, men som vi vadar igenom, eftersom det står "walk through waterbox" i ett av mönstren till Sandviken. Open Trail, så det är Anki som får den äran.

Vi var flera Sandvikenresenärer som tränade vattenboxen i fredags. Det var ett typiskt sånt där tillfälle där jag får svårt att förstå hur folk står ut med att INTE ha klickerkloka hästar. Att tvinga 500 kg häst att gå  i en 40 cm bred ränna med vatten om den inte har lust, är rätt svårt. De som valde att jobba på det viset fick väldigt mycket hovar utanför och väldigt lite kontakt med vattnet. Samt stressad, vrång häst förstås. De som valde att belöna minsta ansats mot vattnet hade tämligen snabbt vadande hästar utan att behöva anstränga sig mer fysiskt än vad det innebär att då och då stoppa handen i fickan och plocka fram nya pellets.

Bellas Simply demonsterade  idag på ett lysande sätt hur väl  kunskap inhämtad på det positiva sättet "står sig". Nu låg vattenmattan på ett nytt ställe, han tittade intresserat, gick fram, drack en slurk, kollade med tassen att han fortfarande bottnade och knallade sedan avspänt igenom. I följande repetitioner fick han inte stanna och dricka, utan gick bara fram och tillbaka, fotbadade och fick höra hur duktig och fin han var! Sammanlagd effektiv träningsmängd ca 10 min, fördelad på två dagar.

Det är säkert bra att plussa på med några vändor till de närmaste dagarna!Beteenden med flyt är ju lättare att få fram även i en ny miljö!

I morgon har Boogie och jag lektion för Anki, och då tänkte jag att vi skulle få jobba vidare med galoppfattningar och hur vi ska göra det byte som finns i Amatörtrailen i Sandviken.

Oj oj, vilken intensiv hästhelg det blev! Först packa och grooma häst hela fredagen, tävla hela lördagen och som avrundning en-dags-kurs i Trail med Anki hela söndagen.

På tävlingen gick Ebba modigt in och red Boogies första klass. Vi har ju lärt oss vid det här laget att det är lite spänt och galet första vändorna inne på tävlingsarenan. Enköpingstävlingen var en endagstävling. och det fanns ingen möjlighet att komma dagen innan eller rida uppvärmingsklasser. Alltså släppte Boogie loss sin rampfeber i Ebbas Youth Western Horsemanhip mönster. Ebba, cool som en filbunke, gjorde det bästa av situationen, och fick diska sig genom att gå till två händer för att staga upp.  De var ändå med på railwork och då skötte sig Boogie prima. Kunde både köra om och bli omkörd utan att tappa fattningen.  Sedan var hon lite hispig under prisutdelningen, men igen gjorde Ebba verkligen en bra insats med att staga upp och kontrollera.

Sedan var det en lunchpaus så vi kunde återvända till transporten och bjuda Boogie hö och vatten. Samt en chans för mig att växla från groom till tävlingskläder. Bredvid skulle en liten reininghäst lastats för hemfärd men ville inte kliva på, och det blev en himla röra. Boogie reagerade starkt på det som hände och började stressbajsa och fara runt,  så vi fick ta henne därifrån. Tyvärr pågick den inte särskilt trevliga lastningen under väldigt lång tid, och vi kunde inte använda "vårt" läger vid vår transport.

Efter lunchen red Anki Boogie i Open Trail. Boogie var fortfarande lite småhispig över publik på läktaren så hon sprätte iväg i galopp när hon skulle trava, men skötte sig bitvis också riktigt fint. Hon kom 5:a. Anki red två hästar till i klassen och kom 2:a med Simply och 4:a med Alexa. Vann gjorde Moa på Claudia! Det var 13 startande.

Medan Moa kammade hem en seger till, nu i Youth Trail, var det min tur att trimma in mig på Boogie inför mina två Trail klasser. Först Amateur Trail, där Boogie kändes pigg och på men kontrollerbar. Jag lyckades däremot komma in lite tokigt i travserpentinen och knockade en kon. Lite spänd galoppfattning och ett lite lustigt hopp in i backningslabyrinten. Backningen gick i mitt tycke riktigt bra. Lite islag men det var lugnt, sansat och styrbart. Sedan travbommar och fram till två bommar i 90* vinkel som det skulle sidepassas över. Boogie sidepassade nästan av sig självt, men kom lite tokigt med framtassarna i vinkeln, så det blev lite klonk.

Bron och vända i box gick bra och jag kände mig väldigt nöjd, som alltid när vi lyckas hålla vansinnet under ytan ;-)

Galenskaperna ville ploppa ut under prisudelningen i stället. Hon triggas av applåder, tycker det är svårt att stå stilla, har väldiga bestyr över vem hon står bredvid osv. Dessutom blir hon superstressad när hästar börjar lämna gruppen och gå ut, vilket man skulle göra när man fått höra sin placering. Vi lyckades i alla fall stå kvar och invänta vår vita rosett, som innebär 4:e plats.

Sedan var det dags för Novice Amateur, ungefär samma bana, med några små förändringar. Nu gick Boogie sin bästa runda för dagen tror jag! När hon håller nerverna i styr kan hon ju de flesta typerna av hinder väldigt bra. Jättefin galoppfattning ur ryggningen. Vi har lättare med fattningarna från stillastående än från trav. Hon var lite het i galoppen och det var dessutom "hemsträcka", så en kort stund kändes det som om hon tänkte strunta i skrittsignalerna och istället galoppera över bron. Men det ordnade sig och vi avslutade med en prydlig vändning i box till. Denna runda räckte till en 2:a placering av 12 startande. Efter denna prydliga avslutning hade jag ingen lust att krångla mig igenom en prisutdelning till, så jag gick in utan häst i stället. Bättre att få åka hem med en nöjd känsla!

...till tävling.

Low Budget Show i Enköping på lördag.

Det ska bli hur kul som helst att få känna av var vi står och hur långt vi har kommit sedan i fjol!

Lite knepigare med den här tävlingen är att det är en liten endagars. Inga möjligheter att vara på plats och miljöträna innan. Inte heller några uppvärmningsklasser att köra Boogie-rodeo i.  Nu skickar vi istället in Fröken Anki på direkten i Open Trail. Sedan ska jag rida Amateur och Novice Amateur Trail.

Eftersom vi metodiskt har bearbetat mina hjärnspöken ett efter ett har jag inga särskilda farhågor kring något speciellt hinder. Boxar, backningslabyrinter, galoppbommar på böjda spår, rosetter och trollsländor - bring it on!

För att gardera med kryss på den mentala fronten har jag dessutom bonuslektion med Anki på torsdag. Samt hela fredagen på mig att mys-klicker-rida! När jag rider för Anki handlar det ju mest om att lära mig själv teknik. När jag rider på egen hand tycker jag numera, helt okritiskt och distanslöst att det går superbra! Då har Boogie och jag numera en sån skön, glad och sprallig känsla tillsammans. När jag rider för Anki är jag så satans fokuserad på att få alla mina egna kroppsdelar att samarbeta, att jag blir lite väl sammanbiten och seriös. Anki tror ju inte på några inlärningsplatåer, hon inte! Det är hela tiden nya finesser som ska trimmas in.  Ankis tilltro till 40plussares förmåga till nyinlärning är imponerande och inspirerande! Tänk om man hade fått lära sig allt det här medan man var ung och formbar...

Jag tröstar mig med Bill Dorrance* ord:

"But, whenever you can get on to it, it's the right time."

Idealet vore ju att få tekniken så automatiserad att man kan lägga fokus på känslan istället. I väntan på det kör vi lite mindre teknik och lite mer tjosan-hejsan när vi tränar själva. Jag tror det behövs också!

Ha kul, för faen! var det väl hon sa, Ellen!?

Boogie är i alla fall hur lätt och samarbetsvillig som helst vid dessa pass. Känns som jag skulle kunna få henne att göra vad som helst, om JAG bara vet vad JAG ska göra!

*Har fått låna en helt underbar bok av Pia. "True horsemanship through feel" av Bill Dorrance och Leslie Desmond. Halvvägs igenom begriper jag fortfarande egentligen inte HUR han tränar, men farbrorn sprutar insiktsfulla citat om inlärningsprocesser omkring sig. På helt underbar gammaldags amerikanska.

Obetalbart när han berättar hur han bygger om sin sadel för att passa höftprotesen och tränar den halvgalna häst han tagit som räddningsprojekt att stå stilla medan han vinschar upp sadeln med linor och taljor. Det är ju lite tungt att slänga på en westernsadeln när man är i 90-årsåldern...

Hmm, vi har rimligen massor av år kvar att utvecklas på...

Och man man får rida ut en sväng med dottern!

På behörigt avstånd förstås....

Så var ännu en helg med Ellen till ända, och genast längtar man efter mer! Själv är jag ju klassiskt betingad på norska. Så många av mina positiva träninngsupplevelser med hundarna, och nu med hästen, äger rum på norska, att jag blir glad i kroppen bara av att höra språket!

Att vara glad i kroppen när man tränar sina djur är oerhört viktigt! Något som Ellen verkligen betonar!  Det är precis lika viktigt när man tränar hund också. Även om vi jobbar med operanta beteenden så smittar Pavlov!

Känner man sig inte glad och positiv när man tränar får man leta efter sätt att hitta den känslan först!

Ellen hade några tips:

Uttala dig inte om vad hästen "brukar" göra. Hur många häst- (och hund-) ägare, inklusive jag själv, börjar inte ett pass med att förklara för tränare och träningskompisar vad som brukar gå mindre bra.

Han är stelare i höger sida!

Hon släpper alltid apporten efter 2 sek!

Han är väldigt omotiverad!

Fokus ska ligga på vad man vill ha! Så klart! Självklart för varenda klickertränare, och ack så svårt att få in i ryggmärgen!

Tala om för hästen vad du uppskattar hos den. Räkna upp alla positiva egenskaper och allt som gör att du tycker om den. Med ord! Högt! NU!

Lek! Prova dig fram, vad gör din häst nyfiken och intresserad av vad du håller på med! Testa, laborera, titta på reaktionen.

Ellen berättade t ex om hur de lasttränar hemma hos henne med picknick i transporten. Det finns filmer på hennes hemsida

Med Kerstins PRE-kille lektes det med bommar på söndagen .  Han gillar inte

bommar, nej, förlåt, han behöver TRÄNA på bommar för att kunna köra  cavaletti-träning för sin rygg.

Visa hästen att de här bommarna är den roligaste uppfinningen någonsin!

Ellen visar hur energin i hennes rörelsemönster smittar av sig på hästens intresse. Det här är jättekul!

Godis för goda försök! Jag skulle göra i ordning Boogie, så jag hann inte fota asvlutningen men genom baklängesshaping gick hästen över tre bommar innan passet var slut. Med glädje, förstås!

Lottie lekte med pallen med sin häst som behöver TRÄNA på att bli uppsutten på. Denna bild får avsluta mitt Ellen O äventyr för denna gång!

PS. Boogie har lastat på en halv minut både dit och hem. Vid urlastning står hon kvar när man fällt ned bom och väntar på backa-kommando. Backar ut lös själv, lugnt och fint, jag tar emot henne när hon klivit av. Sa jag att jag ÄLSKAR min häst?

Alla som deltog på helgen ägnade sig inte åt klickerträning. Det var rätt intressant att lyssna till diskussionerna för och emot. Den största invändningen tycks vara att ge hästen mat. Klicka och klia tyckte flera skulle kännas bättre. Men Ellen var rätt tydlig med att det inte skulle räcka hela vägen om man ville använda klickerträning.

Hästar gillar kli! Här tar lilla nordistjejen klipaus med stallkompisen.

Anledningen till att man inte vill använda mat är säkert flera. Förutom gamla ingrodda idéer om att man inte vill använda "mutor", att man vill att hästen ska tycka om en själv och inte maten man kommer, att den ska jobba för att den vill vara til lags  osv. så är det ett påtagligt faktum att det händer saker när man börja matbelöna en häst. (Det gör det ju även när man matbelönar en hund, men då har man max 45 kg djur att förhålla sig till jämfört med 500 kg.)

Ett illustrativt exempel fick vi under söndagen när Ellen (skickligt) lurade på Marita en magväska med pellets. Lilla nordisens intresse för övningarna ökade radikalt! Plötsligt var hon väldigt intresserad av att erbjuda trav om det var det som krävdes för att få markör och gotta! Motivation var på plats, och energin likaså. Men också motivation att lista ut HUR man snabbast skulle komma i åtnjutande av maten. Från loj och ointresserad till påig och pushig på 30 s blankt.

Ellen visade samma Råna-mig-inte-övningar vi såg i höstas, där hon ställer sig  vid manken och snurrar med hästen i dess försök att komma åt magväskan. Till slut blir hästen trött i nacken, rätar upp och då kan man belöna. Rätt snabbt kommer hästen på att maten kommer om man håller huvudet rakt fram  istället för att råna väskan. Ellen förordar magväska eftersom den är visuellt tydligt och om hästen "anfaller" siktar den på väskan, inte på resten av människan.

Lilla nordistjejen var väldigt på, så Ellen gjorde även en del "korrigeringar" där hon flyttade ut hästen från sig själv med kroppsspråk, röst  och vid några tillfällen en näve sand mot bogen.  Hennes avsikt var då "inte att straffa attityden, utan att korrigera avståndet". Dvs att om hästen är pushig och gåpåig skickar hon iväg den ifrån sig. Om den visar vänligt kroppspråk får den komma tillbaka in till henne. Vänliga hästar får vara nära, få gos och godis. Kaxiga hästar får muppa sig på avstånd.

Nordis provade lite av varje en stund innan hon hade helt klart för sig näsan bort från väskan och öronen framåt gav större utdelning.

Enligt Ellen var detta så tuff som hon någonsin blir. Hon ansåg också att det här var nödvändigt för att hästen inte skulle bli omöjlig att klickerträna. Bättre att ta tag i det direkt än vänta och låta problemen växa, menade hon. Hon påtalade också att man inte kunde korrigera så här innan man hade en motivation hos hästen, dvs matbelöningen. När man korrigerar får man absolut inte vara arg! Man får inte ta hästens beteende personligt, den vill bara ha mat. Man måste kunna växla blixtsnabbt mellan att flytta ut och att bjuda tillbaka  in beroende på hästens reaktioner.

Jag vet inte om jag bara har haft tur eller om jag drar nytta av Boogies tidigare "uppfostran" eller nåt? Jag började i alla fall med Doggie-Zen övningar alldeles i början av klickerträningen och sedan har  det inte varit så mycket bekymmer med sånt här. Det kan hända någon gång ibland, (men jag tycker allt mer sällan) , att hon visar lite "humör" när hon tycker att hon borde haft utdelning. (Humör = öronen bakåt och ful grimas.) Jag har bara ignorerat och inte sett någon upptrappning.

Michele Pouliot, som även klickertränar sina hästar, berättade för mig att hennes yngsta häst som helt och hållet klickertränats sedan föltiden, aldrig har haft dessa tendenser. Den är mer som hundarna och bara kämpar på med glatt humör för att få nästa klick.