För ”utställningsfolket” är tävlingen redan i full gång från tidig morgon med välputsade hästar som tävlar i ”halter” ( = exteriörbedömning) och ”western showmanship”  (= springa snyggt i mönster med extremt välansad häst).

Tjejerna rider på utebanan, mammorna dricker kaffe i solen.

På eftermiddagen blir det dock min tur att lotsa Boogie genom hennes första uppvärmingsklass, en gruppklass. På framridningen känns hon jättefin, alert och mjuk. Inne på arenan är hon fin längs hela fyrkanstspåret förutom var gång vi passerar publikläktaren där hon får sina sedvanliga psykbryt. Det känns dock redan från början att det är mildare varianter på psykbryt än förra året. Jag rider hela klassen på två händer med fokus på att mest ignorera och jobba framåt. ”Hålla henne stadigt i handen” så att säga. För vart varv blir psykbrytet mindre, för att sedan öka igen när vi får byta varv. Kufiskt det här med hästar och hur saker blir som nya igen när man tittar med andra ögat…

Under eftermiddagen anländer även Anki, så hon får guida Boogie genom hennes andra uppvärmingsklass. Tyvärr var det fullt i Paid Warmup Trail, så hon har fått en plats i Paid Warmup Reining istället. Det innebär 5 egna minuter på en helt tom arena, inga bommar eller andra Trailprylar till hands. Anki trixar hit och dit längs publikläktaren, och det är med blandade känslor jag konstaterar att hon får några mindre psykbryt även med Fröken…

Boogie brukar aldrig gnägga hemma, men på tävlingsplatsen håller hon och Cladden på att ropa på varandra stup i ett. Boogies otränade stämma är redan sprucken…

Uppe i stallet pussas och slaskas det även på Blixten, som annars hemmavid betraktas som en ohängd finnig odåga.

Mammorna tar en öl i solen. Sedan tittar vi på Paid Warmup Trail och konstaterar att det finns fler än Boogie som får psykbryt inne på arenan. Dock inte Claudia och Moa, som är lika fokuserade som vanligt.

Stuva in packning, lasta häst, åka!

Vi brukar stanna och rasta på Eurostop i Örebro. Där finns det gott om plats att svänga runt med transporten samt goda veggoburgare till veggodottern på Max.

Men vad är detta? Knökfullt på parkeringen och folk överallt? Gaaah – skärtorsdag = halva Örebro på just Eurostop! Kallsvett och mycket knixiga manövrar med transporteländet.

Så småningom anländer vi till Grevagården utanför Skövde där allt är soligt och fridfullt. Boogie och Claudia blir jätteglada över att se varandra. Tjejerna rider Boogie och Claudia både på utebanan och i ridhuset. Boogie är på tårna men går fint och Ebba är nöjd. Mammorna dricker öl i solen och är också nöjda.

Mindre nöjd är Ebba med att vårt s.k VIP-rum på Ryttarhotellet innebär dubbelsäng ihop med morsan… Samt en TV med 1 st kanal. Mamman tycker att det går precis lika bra att somna till en kanal som till 30, och att det ligger ungar i sängen är hon ju van med sedan årtionden tillbaka....

Att göra:Mocka boxBada Boogie (använd showshine schampoo)Klippa bridlepathFläta svansÖva flätning! Packa:Borstar (alla de 3 mjuka och den bruna lite hårdare)HovkratsHovlackPutsdukarHanddukarHelosanJo
dopaxsalvaSårtvättPlåstersprayBomullglycerinspray2
st Sadlar – western + engelskShowpad2 Huvudlag  (enöras råhud samt engelskt, flytta bett från träningshuvudlag)Splitreins (putsa tyglarna först)RomalUllfiltFleecefiltRegntäcke (nytt ouppackat)BenskyddBoots HjälmregnrockLila bunkeHöpåse2 vattenhinkarvattendunkSkottkärraGrep5 skopor Krafft (kan packas i tom mineralhink från loftet)B-vitMineralSaltsten/salt36 kg hösilage1 höbalHuvudlagsväskaKrokar/sadelhängare från loftetlåskabelSadelbockVita pallenHemifrån:ShowkläderShowfiltarHattarBootsEbbas väskaMarias väskaytterkläderSovsäckarKuddarLakanHusgerådKylväs
ka m klamparMobilladdareWalkie talkies

Boogies papper

Tack och lov för påsklovslediga 12-åringar!

På fredagarna rider jag oftast själv. Ingen Fröken och ingen dotter i närheten... Då kan Boogie och jag passa på att gå igenom veckans lektionsuppgifter, men på klickervis. Boogie är då genast med på noterna och ställer om sig till operant läge, bjuder beteenden och är allmänt ”på”.

I fredags hade vi helt galet roligt! Boogie har ju stadigt utvecklats och gått framåt sedan vi köpte henne, men den senaste månaden ungefär har det nästan varit som en snöbollseffekt! Så mycket är helt plötsligt lätt, mjukt och smidigt. En ny sorts galopp har infunnit sig, som man bara rullar in i, och galoppfattningarna har förbättras helt otroligt. Det har inte med klickerträningen att göra, utan är resultatet av Ankis tålmodiga fysiska guidning.

Tidigare försökte jag frishapa galoppfattningarna, men resultatet blev inte bra. Jag fick med en massa huvudrusk och skräpbeteenden som gjorde både övergången och själva galoppen jobbig för Boogie. För jobbig för att riktigt vara värd de belöningar jag hade att erbjuda. Nu när jag har tagit med mig den fysiska guidningen även in i klickerträningen, då får jag plötsligt större effekt av mina belöningar, dvs hästen vill verkligen göra om och om igen. Så man blir ju lite full i skratt när hästen som tidigare kämpade emot, slängtravade och verkligen inte ville fatta galopp nu plötsligt erbjuder spontana galoppfattningar från stillastående. I fredags ville hon verkligen göra allt, och jag använde knappt någon pådrivning överhuvudtaget. Däremot var skänklar, säte och händer aktiva i andra syften.

För att lyckas riktigt bra med galoppen behöver nämligen Boogie hjälp att lyfta insidan, bröstkorgen. Hon behöver också stöd på tygeln och hjälp att hålla huvudet på rätt ställe. Ofta tycker jag att gränsen mellan vad som är signaler, hjälper, fysisk guidning och negativ förstärkning blir väldigt flytande i ridning! När man tränar hund, eller för den delen höna, katt eller kanske delfin, då är djur och människa två separata kroppar. En ger signal och väntar, den andra utför. I ridningen är två kroppar intimt inblandade med varandra. Mer som när man dansar pardans. Om min partner för, så känner jag ett visst tryck från partnern att röra mig i en viss riktning. När jag följer med lättar trycket något. Definitionsmässigt negativ förstärkning, men definitivt inte obehagligt, i alla fall inte med rätt partner! (Då är det snarare obehagligt att dansa med en man som inte för!)

Idag har jag övat på trailhinder och verkligen försökt jobba mer med min kropp. Boogie är väldigt duktig på att följa vikthjälper. Vi har gjort travbommar på serpentiner, ryggat, gjort grinden och vänt i box. Om jag verkligen lyckas få min kropp att tydligt röra sig i den riktning vi ska, följer Boogie, och man behöver knappt använda tygel/bett för att styra. Känns det som att utsätta sin häst för obehag? Nej, snarare som att dansa med hästen! Men det är likafullt negativ förstärkning som är verksamt. Hästen upplever en förändring i tryck/belastning och rör sig för att ändra upplevelsen.

När jag som hundmänniska (i mitt tidigare liv) jobbat med negativ förstärkning har den mer utgjorts av psykisk press och hot. T ex i form av eskalerande kommandon – ligg – ligg! – LIGG – LIGG SA JAG! Ofta i kombination med ett allt hotfullare kroppsspråk.

Negativ förstärkning och positivt straff jobbade tätt ihop, genom hot och faktisk bestraffning!

Inom ridningen har jag numera lärt mig att negativ förstärkning oftast är som mest effektiv när den utgörs av ett litet irritationsmoment, snarare än kraftigt tryck. Ett stimuli som tillförs rytmiskt och ihållande och som givetvis upphör direkt när den önskade responsen kommer.

Glasklart i teorin, men ack så svårt i praktiken!

Mina vanligaste misstag när jag, som numera inbiten klickertränare, ger mig på den här typen av träning är att:

1)      jag inte ger stimulit ihållande och rytmiskt. I stället ger jag lite stimuli och väntar sedan på respons. Varpå motivet att ge responsen har försvunnit för hästen och ingenting händer.

2)      Jag eskalerar inte stimulit gradvis, utan efter en utebliven respons tar jag i rejält (i frustration över den uteblivna responsen?) och vips håller jag på med positivt straff istället för negativ förstärkning

3)      Jag ger eftergiften för sent, blir liksom kvar i att ge stimulit för länge

4)      Jag glömmer helt att ge verbalt beröm, klapp och kli, eftersom det hänger ihop med belöningsträning för mig, och det var ju det jag INTE sysslade med nu. Men beröm är en viktig betingad förstärkare, även om det här har betydelsen ”nu upphör stimulit”.

5)   Jag har svårt att fatta att pausen är belöning, och att upprepa är, om inte ett straff, så i alla fall inte förstärkande.

Min häst är värd minst dubbel ranson morötter för sin enastående flexibilitet och sitt tålamod med hattandet mellan metoder, medan matte försöker förkovra sig både här och där.

Men stundtals dansar vi riktigt bra ihop - Boogie och jag!

Har ni någonsin undrat över vad den där Ove Rall sysslar med när han inte hjälper till att mentalbeskriva hundar? 

Vi kan nu avslöja att han under namnet Big Bengt extraknäcker som assisterande tränare och förste beridare hos Anki.

Hans specialitet är inridning av unghästar, men han jobbar även som allmän miljöträning.

Ibland tycks han ta sig ett glas för mycket och behöver hjälp att komma

upp...

 Ingen vidare förebild för vår ungdom...

I morse var jag och tittade på när Anki red Boogie. Jag brukar passa på att göra det de tisdagar jag inte jobbar på annan ort. Det är väldigt intressant och lärorikt att se sin häst ridas. Jag inbillar mig att det kanske också hjälper mig att lära mig lite mer, om jag utnyttjar alla inlärningskanaler, inkl observationsinlärning.

Anki är en tränare som ger kunderna full insyn i arbetet med hästen. Här finns inget som inte tål att visas upp. För mig verkar det självklart, men jag har förstått att det inte är alla tränare som resonerar så…

Anki är inte klickertränare. Min häst utbildas alltså med ”traditionella” metoder, eller vad man nu ska kalla det. För spännvidden för vad som ryms inom det begreppet är enorm! Från Cottars kärleksfulla fölhantering, till första cuttingtränarens övervåld, till hur man nu tränade henne här i Sverige innan vi köpte henne, och nu hos Anki. Gemensamt för alla tränarna är att de använder sig av negativ förstärkning, positivt straff samt positiv förstärkning för att påverka hästens beteenden. I olika grader och former, och kanske fram för allt, med olika bra timing och kriterier.

För det som gör en skicklig tränare, oavsett träningsmetod, är förmågan att dela upp i mindre delar och sätta rätt kriterier så att träningen fortskrider i lagom små steg, förmågan att tillföra konsekvenser med god timing, att belöna tillräcklig bra och att belöna tillräckligt ofta. Belöna kan här inneha betydelsen – eftergift, vila från uppgiften liksom verbalt beröm, klapp, kli osv.

Jag får ibland frågan hur jag som klickertränare kan låta min häst bli tränad med andra metoder. Men det känns faktiskt inte svårt alls, under rådande omständigheter! Jag tycker Anki är en sån fantastisk hästtränare och ridinstruktör, att det skulle vara omöjligt att avstå från att ta del av hennes kunskaper bara för att hon inte är klickertränare. Dessutom känner jag inte till någon som i dagsläget skulle kunna lära mig och min häst det jag vill att vi ska lära oss, och som samtidigt är klickertränare. (Jo, kanske Alexandra Kurland? Men hon finns inte precis nästgårds.)

När jag tittar på Anki och Boogie så njuter jag av att se min häst ridas av en skicklig tränare. En person som gör arbetet enkelt, begripligt och förutsägbart för hästen. På drygt 1 ½ år har vår häst gått från spänd, försvarsinriktad, omusklad och allmänt vrång, till mjuk, följsam, avspänd och samarbetsvillig. Hon börjar bli stark och muskulös, orkar hålla ihop kroppen och bära upp sig själv och ryttaren. För ett år sedan behövde vi en hel åker för att få plats med stora volter i förvänd galopp som hon rusade sig igenom för att orka med. Nu galopperar hon lugnt och håller rytmen på små åttametersvolter även i förvänd galopp. Och hon är avslappnad och tillfreds med livet!

Jag hade aldrig kunnat åstadkomma det själv med klicker och två ton morötter. Inte för att det inte går, utan för att jag inte kan tillräckligt mycket om RIDNING. (Däremot har jag på alldeles egen hand producerat en fenomenal liten skogsmulle-Boogie som älskar att klättra över klippor, hoppa från avsatser, krasa is under hovarna och hoppa över vårbäckar.  Enkla, klickbara beteenden som jag begriper hur man får fram J )

Inom klickervärlden kan jag uppleva att man ibland är väldigt snabb att fördöma andra sätt att träna. Det är förståeligt. Dels har många av oss tråkiga upplevelser av att själva bli ifrågasatta när vi valt att byta inriktning. Dels är det otroligt frustrerande att bevittna träning som man upplever strider mot ens egna (nyvunna) etiska värderingar. Det är ofta när man själv nyligen gjort ett paradigmskifte som man är som mest dogmatisk. Jämför bara med folk som nyligen blivit frälsta, eller gått med i Viktväktarna, eller precis blivit föräldrar till sitt första barn. Man får dock påminna sig om att vi alla befinner oss i ständig utveckling. Det jag själv gjorde för tio eller tjugo år sedan var det jag då tyckte var det bästa, och för hunden schysstaste, sättet att träna. Som Ellen Ofstad så klokt sa när någon försökte få henne att uttala sig om en annan hästtränares träningsvideo: ”Jag skulle själv inte vilja bli bedömd idag för det jag gjorde för tio år sedan”

Det jag själv numera blir mest illa berörd av är dåligt utförd träning, oavsett metod egentligen. Med oklara kriterier, dålig timing och en massa oförutsägbarhet för djuret. Är det något som är stressande för både människor och djur så är det när utfallet av ett beteende är ovisst. Självklart tycker jag fortfarande att det är väldigt otrevligt och helt förkastligt när våld används och när djuret visar tecken på rädsla och stress. Men skickligt utförd negativ förstärkning får mig inte att gå i taket. Tvärtom kan jag faktiskt tillåta mig att bli imponerad av en tränares kompetens och fingertoppskänsla.

Därför hade jag verkligen sett fram emot att gå kurs för Andrew McLean. Det blev pga av jobb inte av, och när jag nu följer eftermälet i diverse bloggar, t ex Ann-Louises och Carolinas, så tror jag inte att jag hade blivit imponerad. Tvärtom. Men som Carolina skriver så var det också många hästägare som kände sig oerhört tacksamma och glada över vad de fick lära sig. Alla har inte intresse av att byta till klickerträning. Att då istället få lära sig bruka de verktyg man vill använda, dvs negativ förstärkning och positivt straff, så effektivt som möjligt är nog så viktigt. Men man måste inte krångla till det och söka på andra sidan världshaven! Man kan åka till Bålsta istället…

...behövs inte för att ta reda på vem som strimlade Billys nya täcke.

Med fötterna!

Nästa dag kom Billy in med hästmotsvarigheten till häng. Dvs hela rumpan tittade ut genom ett stort hål.

Denna gång hade Blixten inget komprometterande material mellan tår eller tänder, men man kan väl gå på indicier?

.... var så lätt och fin. Fattade galopp åt både höger och vänster hur enkelt som helst. Inget motstånd, inget huvudtrixande, bara lätt och uppåt.

Kunde även fatta vänster i höger varv och tvärtom.

Enda lilla plumpen i protokollet var när hon misstog Susannes upphöjda galoppbom för en oxer och matte inte riktigt följde med i språnget.

Proppen till April-showen har viss kommit...