Även Märta har börjat rida igen, nu när vi har häst i familjen. Förutom turer på Boogie har hon börjat på Sigtuna Ridskola, där hon kan få öva sig i grunderna på lagom stora ponnies. Där är det ordning och reda, trevliga pedagogiska instruktörer och trygga hästar. Idag föll valet på den den pigga röda lilla Tjejen.

På väg hem såg vi några ståtligt joggande älgar som drev en hare framför sig över åkrarna. Vildmarkssafari hemma!

Idag var det min tur att rida lektion för Anki. De extremt snuviga barnen fick följa med sin lika snoriga mamma. De var väldigt duktiga, gjorde sina läxor, smorde träns, sopade stallgången och fyllde vattenhinkar. Men när det kommer till mammas ridning tillhör de inte supporterklubben. Jisses, vilka gliringar man får tåla! Tur att man har sin tränare!

På programmet stod mera ge till bettet, flytta bakdel, flytta bog och några galoppfattningar.  Högersidan är svårast för Boogie. Att känna när rätt sak händer är svårast för mig! Timing  med eftergifter och beröm blir ju därefter. Men några små stunder av samspel fanns det, så får Anki jaga oss med kaffekoppen i 10 år till så ska det nog bli riktigt bra :-)

Idag åkte jag ut och gjorde i ordning Boogie för att sedan titta på när Anki red henne. Även om jag har fullt förtroende för Anki så tycker jag om att se själv vad Boogie är med om, och jag tänker att jag borde kunna lära mig lite av att titta på också! Boogie var mycket trött idag. Så trött att hon höll på att rasa över mig när jag kratsade hovarna. Lite väl cool häst! Det har varit kallt i natt och kanske svårt att sova?

Anki jobbade vidare med att få henne att mjukna för tygeln och även ge bakdelen, inte bara halsen. Galoppfattningar, några blir bra, andra ramlar hon in i. När hon galopperar vill hon gärna gå ner lågt med huvudet, men utan att jobba med rygg och bakdel, så Anki låter henne inte sänka huvudet om hon inte är bra i galoppen. Detta är ett helt nytt arbetssätt för Boogie som hittills verkar lärd att ta ner huvudet oavsett vad resten av kroppen gör. Hon gör lika i ryggning, sänker huvudet och rusar bakåt. Om hon var hund skulle vi säga att hon behöver mer bakdelskontroll!

Men enligt Anki finns det bra rörelser att ta fram, under den bristfälliga träningen. Tänk så fin hon ska bli!

Sedan blev det täckespremiär så hon ska slippa frysa i regnet en natt till. Boogie skrämde slag på chefen när hon galopperade bort till flocken i sitt sprillans nya knallgröna regntäcke, så hon fick sig en rejäl åthutning. Vi får se hur mycket som är kvar av täcket i morrn...

Det känns helt underbart att få släppa ut sin häst till kompisarna i den här enorma hagen med skog att söka skydd i och kullar att vandra på.

Här är Boogie på på väg fram för att smöra för Snappy, chef i hagen och SM-medaljör i trail och pleasure, samt hennes vapendragare Claudia, den otroligt bussiga lektionshäst som tålmodigt lärt mig grunderna i westernridning.

Ebba fick rida idag. Hon gick ner själv till ridbanan och satt upp och övade på det hon tränat på med Anki. Boogie svarade allt bättre på hennes hjälper. Sedan släpade jag ut bron på ridbanan. Vi vill ju låta Boogie göra lite nya roliga grejer. Jag var beredd att använda hovtargeten om det hade varit tveksamheter, men det såg ut som Boogie har gått på broar tidigare. Vi klickade ändå och belönade rikligt! Sedan avslutade vi med en skogsrunda tillsammans med hundarna. Det ser bestämt ut som om Boogie uppskattar hundarnas sällskap i skogen. Ju större flock desto bättre!

Tidig start på lördagen eftersom Ebba skulle få rida ut på Boogie tillsammans med Moa och Camilla utan mig i släptåg. Jag fick nöja mig med att vanka av och an på stallplanen och oroa mig över att allsköns fordon plötsligt skulle upp och köra på vår lugna skogsväg. Boogie har hittills varit lugn som en filbunke kring bilar och jordbruksmaskiner, men man kan ju aldrig veta. Moas mamma Camilla var ju dessutom med och höll ungarna under uppsikt. Men ändå är det lite svårt att släppa taget.  När jag, här om dagen, vojade mig över hur mycket man vågar släppa iväg sitt barn till häst på egen hand, sa Helena: "Men tänk hur vi höll på!" Ja, det är just det. Tänk hur vi höll på!

För att hålla tankarna i styr körde jag uppletande på hästgrejor med hundarna. Det gick lysande! Två boots, en flugluva och en tappsko la jag ut i en stor ledig hage. Båda gick som klockor. De vilar sig tydligen i form. Stella plockade upp ena bootsen lite knasigt så att den täckte hela hennes ansikte, men hon hittade in i galopp med hjälp av lite röstguidning. Apporteringen av hästskon var kanon, bättre än när vi senast övade på det i våras. På väg tillbaka till bilen hittade hon en vattenhink med en bottenskyla av unkigt gammalt vatten som hon lyckades pressa ner sig i för ett svalkande dopp.

Sedan red Camilla in på stallplan på vackra araben Mocca, men utan barn!Hjärtstillestånd!  Hon skrattade åt mitt ansikstuttryck,  för i makligt tempo bakom kom sedan två sävliga quarterdamer med varsin pladdrande tjej ombord. Turen hade gått fint, både Boogie och Ebba hade skött sig. Camilla tror att vi snart kan låta tjejerna rida själva ihop. Hmm....

Sedan var det min tur att få klickerträna Boogie lite, apportering och mule i golvet. Det senare försöker jag nu lägga kommando på. Jag la näsan i blöt när Moa och Camilla lasttränade Claudia också. Vi använde inte klickern men samma principer. Claudia går gärna in i transporten men börjar jazza runt när hon blir instängd. Nu stod hon allt längre stunder alldeles stilla trots att bara en liten lucka framtill var öppen. Hon vill gärna kika ut men valde allt längre stunder att ta in huvudet  för att få sidodörren att öppnas och bli serverad äpple. Öppning av dörren blir en betingad förstärkare som förstärker beteendet hålla fötterna stilla. Nästa gång tror jag de kan stänga alla luckor om de fortsätter hålla hög förstärkningsfrekvens.

Hittills är min upplevelse att hästarna är lätta att träna på detta vis. De är ju så otroligt matfixerade!

Nu ska det bli räkor och bakad potatis. Kanske nåt gott att dricka också, för i morgon tar vi sovmorgon!

Något stressig dag idag, eftersom Lars är bortrest. När man är helt själv med barnväckning, frukost, kläder, gympapåsar, håruppsättningar (barnens, själv glömde jag nog att kamma mig), hundrastning, kattungar som smiter ut i sista stund och tvätt som måste hängas innan den möglar, då blir det lite körigt på morgonen. Kom sent till stallet och fick tyvärr stressa för att hinna innan jag skulle börja jobba kl 13.

Boogie och jag skulle ut i skogen på lite snabbjobb hade jag tänkt. Det blev intervallträning, dvs vi galopperade så länge som mina ben orkade stå i fältsits, sen skrittade vi, och sedan galopperade vi så länge som Boogie orkade. Sedan vände vi och tog samma väg tillbaka enligt samma principer.

Hemåt blev hon lite piggare, men kändes som om man gott hade kunnat gasa på lite till utan att tappa henne.

Svettig häst och svettig matte. Snabbt utsläpp efter dusch men jag hade tyvärr inte tid att stanna och belöna lägganden i hagen eftersom jag nu var i tidsnöd för att hinna till kursen på Kvarngården.

Där var det första praktiktillfället på "Klickerträning och lugnande signaler". Vi tog en hund i taget och jobbade på att få igång både hundar och förare i klickertänk. Ett mysigt gäng, så jag tror denna kurs kan bli lika rolig att hålla som den i våras.

Sedan en privatlektion för pumin Ztella med matte Margareta innan jag återsåg hem och barn. En liten kommunikationsmiss gjorde att Märta blev hämtad av två föräldrar i varsin bil på fritids. Hoppas att det fick henne att känna sig extra älskad! Ett bad till mamma i badkaret medan barnen roade sig i grannens pool. Kvällen avslutades med ett barn i varje armhåla tittandes på "A prairie home companion". Lars lagade datorn alldeles bredvid, men hade lika gärna kunnat vara på en annan planet, så fokuserad på problemlösning som han var. Dötrist film, tyckte Märta men mysade generöst med sin mamma ändå. Ebba och  jag tyckte att det var lite småputtrigt roligt på ett alldeles lagom vis

Idag red Ebba sin första lektion på Boogie för Anki. När Anki kom med longerlinan tänkte jag att Ebba skulle surna till. Egot är ömtåligt i den här åldern och allt som liknar barnslighet eller har "nybörjar"status förkastas direkt. Men Ebba höll god min och fick sedan 45 minuters genomgång av sits och hjälper på ett sätt man skulle önska alla som ska lära sig rida. Självklart är förutsättningarna helt annorlunda på ridskolan med 8-10 elever, men man kunde ändå önska att de fick ha lite mer fokus på hästen och dess rörelser och mindre på ridvägar och avstånd.

Anki är en av de skickligaste pedagoger jag mött (jag som träffar pedagoger dagligen  i mitt yrke). Hon verkar alltid hitta rätt ton till  varje elev, vare sig eleven har 2 eller 4 ben. Något jag verkligen uppskattar är hennes förmåga att uttrycka sig i bilder så att man faktiskt lyckas hitta känslan i sin egen kropp. På en av mina allra första lektioner för tre år sedan studsade jag runt på en allt mer stressad och stötig häst tills jag fick i uppdrag att föreställa mig att hästen och jag behövde färdas fram i jog hela natten. Så fort den bilden fick fäste i hjärnan hände saker i kroppen som i sin tur påverkade hästen. Slängtraven blev en jog och vi hade kunnat flyta fram i den hela natten (varv på varv runt den vilande hjorden?) om det hade behövts. Sedan var jag helt fast i Ankis garn. Hon kan prata till mig så att jag lyckas med saker till häst som jag aldrig fått till tidigare med andra instruktörer. Mycket beroendeframkallande...

Jag hoppas att upplevelsen ska bli liknande för Ebba. Jag försökte tjuvlyssna lite på avstånd och hörde något om en tyngdlyftare som skulle lyfta skivstång och var hans tyngdpunkt skulle vara. Samt att Ebba skulle sträcka på sig och tänka på hur fin häst vi köpt. Gissa vad fina de blev tillsammans då!