Något jag absolut älskar med vårt stall är att det är nästan omöjligt att vara där utan att få lära sig något nytt!

Idag visade snälla Camilla hur jag skulle få loss sömmar och dra av Boogies lösa baksko utan att skada hoven.

Allt blir så mycket enklare när man sett det göras, av människor som kan, OCH som har tålamod att visa och förklara.

Det verkar som om vi numera bara har delad vårdnad om äldsta dottern. Det verkar också som vi fått ett bonusbarn vissa helger i månaden. Dvs. den av familjerna B och Y som har stallhelg har också hand om hela Skällsta ungdomssektion, (=Mo a och Ebba.) Hela livet kretsar krings stallet, precis som det ska göra när man är 11.

Denna lördagmorgon hade jag således varken kursjobb, stalljour eller ens ivrig dotter som skulle skjutsas i ottan. Alltså blev jag något förvånad när telefonen ringde TIDIGT på februari månads enda sovmorgon, och Ebba flåsigt förkunnade att jag minsann kunde få rida min stökiga lilla häst själv idag, hon skulle nämligen få motionera Frökens Billy istället.

(Pappan bleknande vid tanken på lilla dottern på stallets mest långbenta häst. Mamman som varit ute på ett och annat själv i sin ungdom, tänkte att långa ben nog är att föredra jämfört med de halvvilda galenpannor hon själv for runt på i motsvarande ålder.)

Ungdomssektionen hade redan ridit klart när jag anlände, och Billy hade förstås varit helt underbar! Nu ville de rasta hundar i skogen, så det blev för en gångs skull Boogie och jag på tu man hand. Det var hur nyttigt som helst för oss båda! Boogie beter sig nämligen lite annorlunda utan den krulliga stödpatrullen. Hon är mycket tittigare och hoppigare! Jag passade på att ta mindre hundvänliga vägar och såg till att komma in så pass bebyggda trakter som det går runt Skällsta. Solen sken och glittrade i alla brevlådor, bilfönster och trädgårdsredskap. Folk var dessutom ute och krattade, städade, rotade runt  i sina förråd och skjutsade ledsna barn i barnvagn. Mycket att titta på för en liten kossehäst! Hon gjorde ett antal  "startles" dvs blandade småhopp i sidled vid varje nytt stimuli, något som jag inte upplevt på henne sedan första veckorna i somras. Det justa med Boogie är dock att hon efter sitt sidohopp är mycket resonabel och lättövertygad att prova igen. Multargetövningar har gjort att hon gärna vill gå fram och kolla närmare på det som först var spökigt, men jag kände idag att vi kanske ska fräscha upp det beteendet separat också.

Att kunna använda en betingade förstärkare vid minsta lilla framsteg ger en sådan skillnad i attityd till det som är läskigt och svårt. Hon vill verkligen framåt och prova igen, man behöver inte pusha och tvinga. Själva belönandet gör henne snabbt lugn.

Men den lugna skogsmiljön kring Skällsta ger ju begränast med miljöträning!

På vårens att göra lista står nu:

• Uppgradera körkortet till BE (vägrar köra leksaksbil eller papptransport)
• Införskaffa hästsläp
• Ut och åka!

Tills dess, fler ridturer utan krulltotttar! Sorry, girls!

Fredag kväll och tjejerna har bestämt sig för hoppning. Moa och Cladden seglar elegant över det lilla krysshindret, men vår lilla häst är nybörjare på hoppning och något mer tveksam. Ibland blir det tvärstopp, andra gånger kravlar hon sig över och emellanåt tar hon faktiskt ett skutt. Ebba är ju inte heller så van och blir tveksam när det strular. Eftersom en tvivlande ryttare sällan får hästen över hinder, lämnar mamma Y sina stallsysslor, plockar fram värsta ridlärarstämman och ställer sig mitt på ridbanan.

Ebba hittar flyt i galoppen och framåtandan. Boogies språng blir bättre och bättre. Glada och svettiga tjejer och hästar lämnar ridbanan.

En hästägare jag sällan träffar har sett det hela och säger något om att det där med hoppning verkar ju kul, kanske man kunde få lite hjälp nån helg om jag har tid?

Gapskratt! Jag kan inte ett skrutt om hoppning! Har inte hoppat själv sedan tidigt 80-tal. Jag vet bara hur man gastar i takt för att aktivera dotterns högra hjärnhalva!

Se vägen! Se vägen! Galoppen! Galoppen! Rid! Rid! Rid! Go! Go! Go!

Höger och vänster hjärnhalva är som två olika hjärnor, och när det gäller människans psykologi är det i höger hjärnhalva det mesta händer, hävdar psykoterapeuten och neuroforskaren Allan Schore. Höger hjärnhalva utvärderar känslomässig information på mindre 100 millisekunder, men det tar 250 millisekunder för samma information att nå medvetandet.  Den högra hjärnhalvan fungerar intuitivt och ickelinjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster. Den har också  fler synaptiska uppkopplingar till det limbiska systemet (känslocentrum i hjärnan) och till det autonoma nervsystemet (dvs kroppen och kroppsuppfattning).

Vänster hjärnhalva däremot hanterar språkliga och medvetna funktioner, tänker linjärt och resonerar logiskt.

Att få halvorna att kommunicera med varandra är inte alltid det lättaste. Tänka bara på hur svårt det kan vara att  beskriva en känsla, för att inte tala om hur svårt det är att ge någon en riktigt bra vägbeskrivning. (Det högersidiga lokalsinnet ska omsätta sin information i vänstersidigt språk, vilket nästan alltid leder till bekymmer).

Så jag kan bara konstatera att Fröken har en sjutusan till hjärna! Ridning bör ju vara en väldigt högersidig funktion som involverar kroppsuppfattning och intuitiva reaktioner i allra högsta grad. Människans kropp och hästens kropp skickar massor av ickespråklig information till varandra. Ryttarens kropp ska skicka rätt signal i rätt ögonblick för att påverka utfallet av hästens rörelser, vilket är imponerande nog i sig när man ser en skicklig ryttare som Fröken till häst.

När sedan uppgiften blir att instruera en annan människa uppe på hästryggen blir det en riktig utmaning. Nu ska all denna intuitiva, ickespråkliga information omsättas till talat språk, och det kvickt som ögat för att eleven ska hinna påverka hästen med något som ens liknar timing. För att det överhuvudtaget ska funka bör den språkliga informationen vara av sådan art att den lätt talar till elevens högersidiga funktioner. Dvs bildlig och känslomässigt aktiverande.

Här excellerar vår Fröken, och det gör det så otroligt roligt att rida för henne! För man lyckas ju alltid, något så när, till slut. (Sa jag att hon har ett oändligt tålamod också......?)

Bäst verkar det gå när man lite grann  lyckas koppla bort den medvetna (vänstra) delen av hjärnan och "bara rida".  Som t ex när vi skulle ta oss över bomserier och "placera" hästen framhov. "Eländes, elände, hur ska jag kunna styra över vilket fot som hamnar först när vi kommer fram dit?"

Men det funkar, om man bara tänker "där"! Vilket man till slut kommer på genom Frökens försorg. (Nämnde jag hennes tålamod?)

Troligen finns det en massa paralleller att dra till hundträningen. Hundträning är också en högsta grad fysisk aktivitet med krav på tekniska färdigheter. Animal training is a mechanical skill! för att citera favvo-Bob.

En utmaning för klickerinstruktören då många av oss klickertränare är väldigt verbalt orienterade människor som älskar att logiskt resonera kring våra träningsupplägg...

Superhjärnan tvättar en svans!

Som medlem i AQHA får man ett NEWSletter med diverse information. Idag kom detta viktiga meddelande!

"DANGLING STIRRUPS
Unlike the western stirrup, which is attached to a wide leather fender, an English stirrup is able to move around a lot because it hangs from a thin stirrup leather.

To prevent the stirrup from banging your horse’s sides and getting caught on something when you’re unmounted, secure the stirrup on the saddle:

Organizing the stirrup and leather this way will keep it locked in and secure. Take the stirrup leather down only when you’re ready to mount.

When you dismount, immediately run the stirrup up the leather. Keeping your stirrups organized will help keep you and your horse safe every time you ride."

This safety tip brought to you by AQHA Professional Horsewoman Lynn Palm

Det är tur att man har många år på svensk ridskola med sig i bagaget så man slipper famla i mörkret som jänkarna!

Ebba hittade vår häst till salu på nätet igår! Jodå, vår Cow Cuttin Boogie med korrekta uppgifter om härstamning och tidigare träning. Fint foto också. Eftersom man förstås inte vill att hon ska hamna i fel händer, så slog Ebba till och köpte hem henne på direkten.

Nu utspelade det hela sig i den virtuella världen på stallet.se. Iscensatt av någon tonårstjej som helt klart varit inblandad i Boogies tidigare liv på något sätt.

Det är en lite skum känsla det här, att ens husdjur har en egen historia och egna relationer från en tid "före oss". Jag har aldrig haft en omplaceringshund, däremot flera hittekatter. Men med hästar är det förstås vanligt att man egentligen vet väldigt lite om vad de varit med om, och vilka hjärtan de berört på vägen!

Men det här är hemma för Boogie numera:

Vad är det här med oss tjejer och hästar? Hur kommer det sig att man blir så galet lycklig av en galopp i skogen?

Finns det något bättre sätt att få starta dagen än en härlig långtur med pigg häst och ystra hundar? Inte för mig i alla fall!

Åh, jag vill vara 14 igen och bara hänga i stallet varje ledig stund! Mocka, borsta, pyssla, gosa, sopa golvet och komma hem så där sunt trött och lukta häst....

Eh, vänta nu.... Jag är 41 och hänger i stallet varje ledig stund. Mockar, borstar, pysslar, gosar, sopar lite och kommer hem sunt trött och luktar häst.

För att upptäcka att allt jobb ligger kvar på skrivbordet och att barnen klagar på att jag stinker när jag hämtar på skolan.

Men vaddå? Jag är sååå lycklig!

Lyckligare än när jag var 14, för nu är det MIN häst på riktigt.