Nu har vi väl äntligen fått ihop det nödvändigaste.

Pad, sadel, huvudlag, bett, romaltygel, vad saknar vi?

Rätt svar: Sko, vänster fram. Suck!

Sedan vi fick Boogie har vi haft en tappsko mellan varje skoning, denna gång två. Dubbelsuck!

Nåväl, Boogie uthärdade ändå en lektion. Matte fick öva sig på att lösgöra höger skänkel genomatt rida utan stigbyglar med imaginära 1,5 l fyllda pet-flaskor fastknutna runt foten. Tur att man har hornet att hålla i. Men som  vanligt när man lyckas göra något så när som Fröken säger så går det bra, eller i alla fall bättre. Hade inte alls sådan där kramp i höger vadmuskel som jag brukar få.

Vi fick rida lite bommar också, ungefär samma övning som Ebba fick göra för Manuela. Dvs ca 7 bommar i trav och en galopfattning direkt efter. Bommarna ska hjälpa en hitta hästens rytm så galopphjälpen blir vältimad, är tanken...

Boogie går riktigt fint över bommar nu, så där har det verkligen gått framåt.

Hästen utvecklas i alla fall!

Här om veckan fick Ebba ett erbjudande av Fröken Anki som hon inte kunde motstå. Ville hon vara med och rida Boogie en dag på clinic för Manuela Witt? Det ville hon, utan tvekan.

Clinic är det hästfolk kallar kurs, och Manuela Witt är flerfaldig EM-medaljör i diverse westerngrenar. Klart att en tioåring som varit  hästägare i 3 månader och ridit western lika länge ska få vara med på sånt!?

Den hästägande modern fick nu raskt lära sig att organisera sig beträffande hästtransporter, dragkrokar och diverse utrustning.

Försökte övningsköra i smyg en sen kväll på stallbacken men det gick inget vidare. Bromsen hoppade i på lånetransporten, det blev djupa spår i gruset och jag behövde hjälp nästa morgon att få loss eländet. Tur att det finns så många vänliga hjälpsamma själar i detta stall.

Avresa i gryningen lördag morgon. För säkerhets skull plockade vi först upp den rutinerade 11-åringen Moa som minsann groomat åt Anki på SM och kan det mesta. Med hennes hjälp lyckades vi klä på Boogie enligt konstens alla regler och packa alla grejer. I kolmörker skulle sedan hästen lastas för första gången sedan hon kom till oss. Inga större problem tyckte snälla, bussiga Boogie som glatt traskade in till det väntande hönätet.

Konvojen med transporter gav sig av och jag såg till att hamna sist för att få köra i mitt eget tempo. Alldeles för långsamt, tyckte baksäteschaufförerna Moa och Ebba. "Men mamma, hur svårt kan det va'?"

Vi tog oss fram till Stigsbergs Gård och tack och lov fick man parkera på en stor ridbana. Inga trixiga svängar inför publik alltså!

Boogie installerades i en liten rasthage och vi begav oss till frukost och gruppindelning. Ebba var enda barnet denna gång. Deltagarna delades i tre grupper och Ebba skulle rida i tredje gruppen. Det gav oss gott om tid för förberedelser, vilket i Ebbas fall mest bestod av fnitter med Moa! Fast de gjorde i ordning Boogie på nolltid tillsammans också.

Första ridpasset bestod av sitsträning. Manuela kommenderade ner ledare till hästarna för att ryttarna skulle kunna fokusera på sig själva. Jag trodde Ebba skulle surna till här, men när det skulle göras i sällskap med vuxna som dessutom tävlat med sina kusar, så fanns det inget pinsamt i att gå tillbaka till grunderna!

Jättenyttiga övningar för att hitta sin balans, sina sittben och kunna följa hästens rörelser. Och Boogie, hon skötte sig så fint i nytt ridhus och med obekanta hästar runt om.

På eftermiddagen blev det bommar som hjälp till ryttaren att hitta rytmen i hästens rörelser, och mycket "lek med sitsen" som Manuela kallade det. Rida lätt, "two-point" och sitta ner omvartannat. Så småningom ledde övningarna fram till galoppfattningar.

Manuela tyckte att Ebba skött sig bra, och det tycker jag med. Med instruktioner på engelska och allt. Boogie skötte sig dessutom som den lilla pärla vi hoppats och trott att hon skulle vara.

Hemresa, igen i mörker. Allt gick fint tills dess det var dags att parkera släpet på parkeringen. Backa med släp i löst grus och kolmörker är inte min gren! Ska öva på det, utan tisdpress och i dagsljus, innan vi ska i väg nästa gång.

Jag är anmäld till Manuelas clinics i mars och maj, men misstänker att jag kommer att få fightas med Ebba om vem som ska rida...

Onsdagslektion för Anki, och även jag fick rida på stångbettet. Jag ansträngde mig verkligen för att vara mjuk i handen och Boogie fick inte spader någon gång. Kunde så småningom ta och lyfta henne lite i galoppen och det var spännande att känna skillnaden i bärighet när jag fick till både framåtbjudningen, lyckades sitta bakåt OCH lyfta lite samtidigt.

När vi hittat vårt tempo la Fröken ut en herrans massa bommar. Jag tyckte dock Boogie skötte sig strålande, med tanke på hur kämpigt hon haft det tidigare. Hon ansträngde sig verkligen och la inte av vid något tillfälle. "Två steg mellan varje, placera sista framhoven 15-20 cm innan bommen" Sure! Som om jag har någon aning om var hästen fötter hamnar i det här tempot, än mindre kan påverka det! Fast ibland, om jag inte tänker  med ord, utan bara liksom GÖR, så kan det obegripligt nog funka.

När Fröken sedan bad om galoppfattningar inne bland bommarna tyckte jag det började bli mycket att hålla reda på, men Boogie fixade det något så när utan att bryta benen av vare sig mig eller sig själv. Hon hade säkert fått till det ännu bättre om jag inte lagt i någon slags mental handbroms som hindrade mig från det där bara GÖRA-läget som brukar vara det som funkar bäst i ridningen.

När Boogie ställs inför lagom svåra uppgifter, får lite tid på sig, och får se att ingen tänker jaga och stressa henne, så uppträder hon som en mycket bussig liten häst, som vill göra sitt bästa. Som kanske t om tycker att uppgifterna är roliga?

Jag tror Anki, (och hennes mentor Manuela Witt) ,har en hel del Premack-tänk i sitt träningsupplägg,(kanske utan att veta om det.) Man använder något som hästen kan bra som belöning för att ha utfört en svårare uppgift.

Trava över bommar - gå ner i skritt

fatta rätt galopp - whoa! (=tvärstopp)

kontraställd - fatta galopp  osv.

Så det är inte bara negativ förstärkning, dvs undvikande av obehag. Får ta den där vinkvällen med Ann-Louise och utforska detta vidare. Helst med hönsmössa på så det inte blir för pretantiöst

Idag har jag groomat och tittat på när Anki red Boogie. Hon har börjat rida henne på stångbett de senaste dagarna. Detta verkar inte vara en ny upplevelse för Boogie, tvärtom verkar det som om någon av hennes tidigare tränare/ryttare gjort henne riktigt illa i munnen med stången. Hon blir  spänd och går i försvar. Anki vänjer henne gradvis vid att hon får ta lite i munnen och att det sedan inte blir värre än så. I början av passet var Boogie rejält upprörd och jag och Lotta stod och önskade intensivt att Fröken kunde tänka sig att ha hjälm på huvudet i stället för keps. Men se, det tyckte inte Fröken, för värre än så här skulle det inte bli. Det hade hon visserligen rätt i, men det kan man ju aldrig veta på förhand, hur väl man än känner hästen.

Boogie fick också kämpa med några trav- och galoppbommar. Hon har ännu inte lärt sig att taxera och har ganska svårt att få till det med fötterna. Här var det lärorikt att få studera Ankis taktik. Både Ebba och jag har faktiskt bestraffat när hon bryter av tempot vid bommarna med en klatsch. Anki gjorde inget väsen av tempobrottet så länge hästen försökte ta sig över. (Försökte hon smita bredvid var det en annan sak!) Hon körde många repetitioner istället tills Boogie hittade rytmen, och så fort hon fick till det blev hon direkt belönad med en halt och vilopaus. (I ryttarvärlden är det ju hästens belöning att få slippa jobbet). I mina hundtränarögon ser det alltid så bakvänt ut att först köra många repetitioner med felaktiga beteenden för att sedan sluta så fort man fått en enstaka lyckad repetition. Men om slippa jobbet är det hästen vill uppnå, så bör det beteendet som leder till att slippa jobbet alltså öka i förekomst?

Jag inbillar mig förstås att inlärningen istället skulle gå ännu snabbare om hästen istället jobbade för något den vill ha. Då borde det gå att köra fler repetitioner med korrekt utförande, och många korrekta  repetitioner är i min bok vägen till flytnivå, till pålitliga beteenden.

Hmm, i morgon är det min tur. Ska ladda fickorna och se om jag lyckas både lära mig själv rida samtidigt som jag belönar hästens insatser med god timing. Jag brukar inte fixa det...

Eftersom Fröken skulle på SQHA-tävling och halva stallet skulle till Skövde för att titta på, tog vi på oss vår första stalljour i fredags. "Bara" fodra, klä på och släppa ut de 10 kvarvarande hästarna, mocka 13 boxar, lunchfodra, (åka hem och hålla "Klickerträning och lugnade signaler", hämta barn, åka tillbaka, rida Boogie, kvällsfodra, ta in och klä av de 10 pållarna. Hur svårt kan det vara?

Hur trassligt som helst när det visar sig att en av hästarna inte ätit upp sitt kvällshö och bara vill lägga sig i hagen. Kolik! Tack och lov fanns Mia tillgänglig på telefon och så småningom på plats med goda råd och handlingskraft. Promenering, longering, mera promenad, ljummet vatten och femtioelva telefonsamtal senare var ägare informerad och veterinär på väg ut. Inget stopp, men mycket ont och feber hade farbror häst. Han fick dropp och lite febernedsättande, såg ut att pigga på sig och vi fick order att titta till honom med 2-3 timmar intervall under natten. Inte helt smidigt när ingen av oss bor på plats. Vid detta laget var klockan närmare 12 och både jag och de oerhört tappra barnen ganska matta.  Mia och jag delade upp det mellan oss och jag körde hem barnen och hann själv sova 4 timmar innan det var dags att åka tillbaka. Tyvärr var farbror häst inte alls piggare vid 5-tiden på morgonen. Vid 8 var jag tvungen att fara vidare mot Skultuna och avslutningen på en av våra TRÄNARkurser. Farbror häst fick under lördagen ta hästambulansen till Ultuna och där är han tyvärr kvar fortfarande. Troligen är koliken sekundär eftersom febern var så hög.

Håller tummarna stenhårt för att orsak och botemedel snart är hittade.

En tråkig introduktionsdag i stalltjänst, men väldigt lärorik, inte minst tack vare den pedagogiska distriktsveterinär som till slut kom ut, samt underbara Mia förstås!

Mulleman, en av de sötaste B-ponnierna på ridskolan dödades i en trafikolycka i fredags. Tydligen hade han kommit ut på vägen på något sätt.

Trafik och hästar, en läskig kombination. Jag är så glad att ha Boogie på Skällsta där det är rätt långt till stora vägen och lätt att komma ut på tur utan att passera trafik. När Ebba och Moa för första gången fick rida ut själva utan barnvakt i lördags, fanns inte ens trafik på min Oro-lista.

Jag var mer bekymrad över att de, trots stränga förmaningar, skulle få för sig att testa om en quarter kan springa snabbare än en arab.

För bara några veckor sedan dog en kille en knapp km från vårt hus när han cyklade i kapp med sin syster till skolan och körde rätt ut på stora vägen framför en bil. Bara förra veckan fick jag ett utbrott på några tonårstjejer som gick och puttade ut varandra i körbanan "på skoj". Jag fick tvärnita så att hundarna rullade runt i sina burar. Jag for ut bilen och var allt annat än klickersk i mitt ordval, kan jag säga.

En liten ponny kan ju inte förstå att även om gräset är grönare så är livet livsfarligt på andra sidan staketet. Men vad är det med människans avkomma som gör att man ska gå med hjärtat i halsgropen i 20 (eller 40?) år efter man satt dem till världen? Varför ska det ta sån tid för frontalobsfunktionerna att utvecklas?

Palominon Dollar är 2 år och ska ridas in av Anki. Eftersom han är son till Rose som vi blev helt förälskade i och var på väg att köpa (men som var lite till åren och inte helt pigg i alla ben) följer vi hans utveckling med extra intresse. En riktig sötnos!

Ila är 3 år, och lite släkt med Boogie (Peppy San Badger är farfar till båda).

En charmig och sällskaplig häst som vi också har ett gott öga till.