Träningshelgen, arrangerad av OHR, var till för ekipage som gått någon av Ellens tidigare kurser. 7 hästar skulle hinnas med i individuella pass. Först ut var Marita som ville jobba med kroppsspråk. Hon ville få hjälp att hitta energi och förmedla den till hästen. Hästen var lånad, och av det coolare slaget, så det blev ingen lätt uppgift!

Stabil 3-årig nordistjej

Man skulle ömsom få hästen att flytta iväg, ömsom bjuda in den att umgås eller följa.

Nordistjejen var inte alltid så sugen på att röra sig. Speciellt inte i något högre tempo. Samtidigt som hon, när hon inte aktiverades, blev bekymrad om att vara själv i ridhuset och ropade på sina kompisar. I det oroliga tillståndet ska man inte lämna sin häst åt sig själv, anser Ellen. Då är det jätteviktigt att aktivera hästen på ett sådant sätt att den känner stöd. Som flockdjur menar Ellen att hästar vill att någon ska ta ledningen och visa vägen.

Det var viktigt att röra sig på ett sätt som utstrålade avsikt. En hel del påminde mig om hur man som hundförare måste röra sig i fria följet. Vet man inte själv vart man är på väg blir hunden/hästen osäker på riktningen. Tvivlar man på att den följer med tvekar hunden/hästen att följa.

Det var svårt att få upp nordisen i trav. Marita fick rådet att leka, men tyckte det var svårt att hitta denna känsla inom sig själv. Tacka för det, på kommando inför publik och instruktör! Jag satt och önskade henne Medus, en häst Anki har haft på inridning under några månader. Han får oss alla att leka! Man kan inte gå förbi hans hage utan att hoppa och skutta lite! Det är ju mycket lättare att släppa loss om man får omedelbart gensvar!

Men över natten tänkte Marita till, och dag två körde hon igång sitt pass genom att få oss alla att dansa runt i ridhuset till latinomusik.  Nordisen kom genast lunkande för att se vad som stod på med alla skakande tanter i manegen.  Nu när energinivån var uppåt gick sedan övningarna mycket lättare!

 Marita driver hästen framför sig

Lasse är specialist på att hitta kul saker på tuben.

Dags att ut och åka lite med hästen? Vad sägs om denna lastningsteknik?

Det är mycket mat för en liten trind kossehäst...

 Tur att man måste dela

Vad vill du?

Ser du inte att jag äter?

Cladden tar en vilopaus

Boogie fick ju vila en vecka efter att häst-kiropraktorn hittat och behandlat en reaktion i en sena. Sedan smög vi igång med lite skrittpromenader och i veckan som gått har hon gradvis fått jobba på allt mer. Det ser ut att gå bra, benen har känts torra och svala.

I fredags var det nypremiär för Boogie-expressen. När hon insåg att hon skulle få galoppera i skogen igen (vilket hon helt klart kände på sig INNAN jag gett klartecken) så fullkomligt exploderade hon. Det blev korsgalopper och allt möjligt när alla benen liksom försökte springa om varandra! Så småningom blev det väl lite mer organiserat, men jag vågade inte riktigt köra på lika länge som vanligt. Det var inte Boogie helt nöjd, med så resten av vägen hem letade hon verkligen efter osynliga tigrar och krokodiler, vad som helst som kunde vara en ursäkt för lite mera race. Bäckar och trädstammar man normalt kan kliva över måste nödvändigtvis hoppas med stora språng.

På lördagen (då Ebba var strängt upptagen med big-time-shopping) hade vi lite träningsvärk, både Boogie och jag. Det blev lite (klickermässiga) övergångar i ridhuset med bl.a jättefina galoppfattningar. Sedan tog vi lite konditionsträning i uppförsbackarna, och nu var tempot mycket mer kontrollerbart!

Idag har Ebba och Moa kört cuttingträning. I brist på kalvar övar de på varandra. Inget för fegisar när Cladden och Boogies kossehästinstinkter vaknar! När de övar med den ena, står den andra hästen parkerad i ett hörn av ridbanan, utan att lägga sig i. Jag upphör aldrig att imponeras av Av- och På-knappen på dessa hästar!

 (Inte någon av våra grabbar, även om man skulle kunna tro det)

Tur att täckessäsongen är över nu!

Fick precis tips om det här underbara klippet med en dressyr-kamel!

Missa inte bytena i vartannat mot slutet!

Upp kl 5.10 Fodra! Göra egen makeover. Nu för tiden är väl westerntävling det enda som kan få mig att lägga en komplett makeup med foundation och hela baletten. Känns ju som en väldigt sportig inledning på dagen….

Paljetter och chaps hade jag dock lämnat hemma. Det känns lite fånigt med hela maskeradkostymen, jeans och skjorta får duga tills vi har lite mer ordning på hästen!

Hatt är dock ett måste. För en neuropsykolog känns det helt vansinnigt, att enda gången vår häst ”bär sig åt”, så sitter man med bara ett lager filt på huvudet…

Suveräna Anki dök osjälviskt upp i gryning för att gå banan med mig och ge en massa goda råd om vägval och framridning. Första klassen var Novice Amateur Trail, med lagom mycket pinnar i. Boogie fick ett psykbryt redan i gaten, när föregående ryttare mottog supporterklubbens jubel. Men inne på banan gick hon faktiskt som en klocka! Extra stolt blev jag över ”backa i vinkel” och fungerande galoppfattningar. Vi kom 2:a för ena domaren och 4:a för den andra.

Sedan kånkades det ut mera bommar och det var dags för plockepinnhögen, dvs Amateur Trail. Ankis åsikt var dock att banan skulle bli lättare för Boogie med fler galoppbommar att hålla fokus på. Det hade nog stämt om inte matte konstrat till det! För jag har lite svårt att hålla både plan A – rida banan och plan B – hantera psykbryt, parallellt. Enligt Anki behöver jag bara ha plan A, så går det vägen. Hon har förmodligen rätt. Men ändå... Nu valde Boogie att skrika som en liten gris när vi startade banan med att vändning i box. Vid nästa hinder – grinden – steppade hon som om den var strömförande. Jag började med lugn guidning men sa sedan till henne, verbalt och med skänkeln, Nu står du still! Och tänka sig, det gjorde hon! Varpå jag blev så glad att det gick att bryta psykbrytet, utan att ta till två händer och diska sig, att jag liksom tappade bort delar av plan A – rida banan…. Så när vi så småningom kom till galoppvolt till höger, så ber jag av oklar anledning om vänster galopp, och den lilla hästen tar lydigt större delen av bomserien i förvänd galopp… hej och hå! Men vi kom på 6:e plats, och det känns helt OK!

Boogie avslutade sedan dagen med att delta i Open Senior Trail med Anki. Där blev det en 3:e plats, och Fröken var riktigt nöjd med att klå Moa som kom på 4:e plats. Den interna konkurrensen är visst värst!

För Anki och Blixten (med träningsvärk) blev det sedan seger i Open Junior Trail, innan Skällsta-gänget packade, mockade, och lastade för hemfärd.

Upp i svinottan för att fodra. Har man en häst som både äter långsamt, och som ska tävla i en av dagens första klasser, får man helt enkelt se till att börja i tid.

Trailklasserna ligger av någon anledning alltid på ungefär samma tider som spåret på en brukstävling. Alltid lyckas man välja de stora publiksporterna….

Idag är det Anki som ska rida Boogie i Open Green Trail, som är en nybörjarklass, där det alltså är hästen som är grön. Blixten ska också vara med, medan Claudia är överkvalificerad.

Boogie sköter sig prima, och kammar hem första platsen för båda domarna. (Det är en s.k dubbelshow med två domare, som alltså gör varsin bedömning) Blixten är lite spänd och funderar över om bron verkligen ska hålla för hans massiva kroppshydda. Men insatsen räcker till en tredjeplats, så det börjar ju bra för Skällsta-hästarna!

Direkt på följer en Allbreeds klass på samma bana, som då alltså är öppen även för icke-quarterhästar. Boogie är lite mer stirrig nu, men Anki rider hem andra platsen och får bara stryk av sin elev, Moa på Claudia!

Moa tävlar även i Western Horsemanship under dagen, medan Boogie får gå tillbaka till stallet för, lunch, vila och sedan make-over till hunterhäst.

Det senare innebär att jag spenderar några timmar med att fläta och knoppa hennes man.  Ebba ska debutera i Hunt Seat Equitation, en klass där man rider mönster i engelsk utrustning. Då får man inte ha nån ruffsig kossehäst frisyr minsann! Så mamman får fixa hästen medan dottern fixar sin egen make-over.

Som tur är så gillar Boogie att bli pysslad med och sover sig igenom hela proceduren. (Misstänker att hennes upplevelse är ungefär som när hästarna står och halvsover och viftar flugor åt varandra. ) Så på med hooden för att platta till och hålla ”papiljotterna” på plats.

Jag hinner precis färdigt innan nödanropet kommer på mobilen. Kris på ryttarhotellet! Ebbas sprillans nya ridbyxor har spruckit! Visserligen köpte vi billiga på Hööks, men 1 st ridtur ska de väl hålla för? Vad gör man, på påskafton ute på bonnvischan en knapp timme innan start?

 Never leave home without your Alabama chrome! 

En säkerhetsnål och en bit silvertejp räddar situationen.  När Anki smsar från arenan att det är BRÅTTOM kastar sig tjejerna på sina hästar och galopperar iväg tvärs over området.

Det verkar vara en lysande uppvärmingstaktik, för båda går in och gör mycket prydliga ritter  i både Novice Youth Hunt Seat och Youth Hunt Seat. Inte minsta psykbryt från Boogiesom  väl, med Cladden vid sin sida och Anki hojtande på läktaren, tror att hon är på en helt vanlig lektion. Moa vinner båda klasserna, Ebba kommer 2:a i Novice och 4:a och 5:a i stora Youth.

Som mamma var det en pärs att följa debuten från läktaren, så när allt var  över bjöd vi in alla Anki-hangarounds på skumpa på Ryttarhotellet innan Ankis nästa klass. Trevligt, men helt fel prioritering…. När Anki väl var klar med sina ritter på Blixten  (som vann Breeders Jackpot Trail) hade restaurangen stängt. Vår påskmiddag blev istället te och mackor på ryttarhotellet!

Vi somnade glada och nöjda ändå!

Avknoppad Boogie med afro-look. Bara att blöta ned, kamma ut och platta in under hooden igen...