Emil och Bella har köpt ny häst, och han ska gå på bete tillsammans med Hottis, Boogie och Tabby.

Lex, som han heter, är jämngammal med Hottis och en appendix quarter.

Tanterna lät först Hottis ta hand om det hela och iakttog på håll

Men sedan kunde inte Boogie låta bli att lägga sig i, med underhåll från Tabby, så klart!

Texasköttbullen gör en delning, och tar med sig Hottis tillbaka till Gruppen

  Det är Vi som är en Flock! Så det så!

Den här nya kan beta för sig själv, gräset räcker till alla, men han behöver inte vara med oss!

Hottis verkar dock tycka att Lex har viss potential, för han försöker göra ett nytt kontaktförsök.

Men det är attans vad tjocktanterna kan vara snabba när de bestämmer sig, så de hinner liksom före Hottis.

Nu är ju inte Hottis den som ger sig i första taget...

Så det blir nog bra till slut, även om damerna är skeptiska

Tighta tanter

Idag var det uppsutten nypremiär i rehabprogrammet efter vrickningen. 40 minuters skritt var den tilldelade ransonen. Egentligen kunde jag suttit upp redan för några dagar sedan, men eftersom jag numera är så taggad på de långa tyglarna, så väljer jag alltid dem när jag ser att jag kan ha ridhuset för mig själv. Med all snö som fallit under natten så var ridhuset populärt idag, så då passade det med uppsuttet. Vi samsades fint med Hottis på longerlina, fina duktiga dressyrfjordingen Eikar och lite blandade snöras från taket. Boogie blev lite laddad när jag satt upp, vilket yttrade sig i någon grimas mot Eikar och lite svanssvischande och tramp på stället. "Nu kommer alla känslorna på en och samma gång" typ. När hon blir så där laddad brukar det vara bäst att få trava igång och blåsa ut lite ånga, men den valmöjligheten har vi ju inte just nu. Vi fick pyssla med allt man kan hitta på i skritt i stället, och det är en del om man tänker efter. Dvs allt vi gör i de långa tyglarna, plus lite till. Ska passa på att använda den här skrittperioden att förstärka att hon samlar sig för skänkeln och blir lååångsammare. Ebba har gjort grundjobbet där, jag bara glassar in, snor konceptet och hottar upp det med belöning :) Så jobbar vi! Kul att vara i sadeln igen, även om det förstås känns väldigt segt att vara i en rehabperiod igen. Man får jobba en hel del med sitt eget mentala fokus. Flytta det från specifika tävlingsdatum till allmän nyfikenhet på vad man kan utveckla för framtiden. Det går lite upp och ned, kan jag säga...

Boogie och jag leker vidare med "snörena" på lediga stunder. Nästa vecka kommer Carolina och kollar upp oss, så det gäller ju att fila på formen!

Jag har kommit en bit på väg med startsignal för skritten. Jag tycker fortfarande att Whoa! och Waaalk blir för lika, i alla fall ur min mun, så till slut valde jag Skritta!

Ibland startar hon före signal, jag har hittills släppt igenom det eftersom framåtbjudning varit lite si så där i allmänhet.

På eget bevåg har jag lagt till övergångar till trav, helt enkelt för att det har gjort henne lite mer framåt i största allmänhet och jag får bättre spontan bjudning i skritten.

Vi har provat lite "öppnor" där Boogie får sätta in yttre bakben ordentligt under sig. Igår märktes tydligt att hon började förstå vad jag klickade för. Vi får se vad Carolina säger, jag misstänker att jag, precis som i ridningen, kanske får för mycket tvärning? Hur som helst, hästen bjöd till ordenligt i går i alla fall!

När jag tyckte vi var klara, och skulle byta tillbaka till grimman, så tog Boogie en snabb titt på den, snodde runt 180 grader och gav sig ut på fyrkantsspåret igen. Snabb som bara en kossehäst kan vara i en vändning! Vi stod alldeles vid den helt öppna ridhusporten, med grönt gräs utanför, och grimman betyder ju paus/vila, så jag tycker valet och budskapet var tydligt! Hon ville göra mera "snörjobb"!

I stället fick hon och jag en liten lektion i visning av häst av Ebba, eftersom jag leker med tanken att visa henne i Halter också på nästa tävling. Om hon känns cool och tillfreds med tävlingsmiljön igen. Anki hade lite roligt åt mina farhågor. Andra visar bara sina hästar i halter men vågar inte ge sig på ridklasserna, jag tycker det är tvärtom! Om hon blir stressad har jag mycket lättare att få kontakt med henne "uppifrån". Men nu ska vi öva lite square-up och sånt, för att hålla möjligheterna öppna. Har ju alltid visat mina bruks- och lydnadshundar på utställning, eftersom jag tycker att man kan vara både snygg och funktionell samtidigt. Nu kan Boogie gå i Performance-klass vilket kan jämföras med Bruksklass på hundutställning, så då känns det logiskt att visa även henne. För att vara en liten kossehäst tycker jag, helt opartiskt så klart, att hon faktiskt är ganska fin.

Eller var... Dottern har kapat den tjocka kossehästmanen till All around Performance längd. Dvs 4 fingrars bredd. Med resultatet att den står upp som på en fjording. Till tävling ska den bandas och plattas ned med hood. Jag har med en dåres envishet vägrat i tre år och sagt att man gör inte om ett sjuttiotalshus till en sekelskiftsvilla, lika lite som man stylar om en kossehäst. Men Boogies orörda man växer inte på längden, utan stannar kvar i ett odefinierat mellanläge, så till slut gav jag med mig. Blir hon friskförklarad får du klippa! Där är vi nu!

För övrigt hade jag möjlighet att titta på en stund när Boogie tränade med Anki härom dagen. Hade tyvärr ingen filmkamera med, men det var stundtals helt otroligt att titta på. Var den här hästen verkligen skadad förra året? Med Anki på, som sitter rätt, och gör rätt ,i rätt ögonblick, så ser hon helt fantastisk ut. Lång tygel, avspänd överlinje, korts och tvärs över bommar utan att ändra takt, total kontroll över övergångar till annan gångart och över varje hovplacering. Det var spännande och samtidigt lite skrämmande, att få se vad hon faktisk kan, min lilla pärla. Så där så jag faktiskt knappt har lust att ens sätta mig på henne igen, och klanta till det...

Men vi har clinic med Anki hela helgen, så det är bara att bita ihop och göra sitt bästa!

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt när man ska lära sig något, är det ungdomarna man ska studera. Halter klass i USA:

Boogie och väntar ivrigt på att denna gren kommer till Sverige   

Idag tog Ebba ridtur nr 2 på Hottentotten. Boogie höll ett vakande öga (öra?) på förloppet.

Viktiga GF (grundfärdigheter) för häst som syns i klippet:

• Starta
• stanna
• ta emot godis från ryttare

Viktiga GF som inte fastnade på film:

• Stå stilla vid uppsittning
• Stå stilla vid avsittning

Har en stor vit stjärn, 4 nedhasade tubsockar och nallebjörnsöron.

Han har ganska synlig ögonvita

som ger en busig blick

men hittills har han varit världens snällaste och traskat med Ebba överallt på gården som en stor hundvalp

När jag satt vid datorn på jobbet och tittade ut på solskenet planerade jag en skön kvällstur på Boogie i skogen. Men vädergudarna ville annat, så när jag kom fram till stallet ösregnade det, och rätt vad det var, hade Susanne och Bella övertalat mig att vara med på hoppning. HOPPNING!

Eller Caprilli hette det visst. Susanne hade med sig ett banförslag som såg ut som en trailbana fast med hopphinder bland galoppbommar och slalomkoner.

Det byggdes bana och sadlades med engelsk utrustning.  Boogie är ju van vid engelska sadeln med Ebba. Jag har däremot inte suttit i sådan på 5 år. Hoppat har jag inte gjort på 20 år. Förutom diken och nån trädslana i skogen ibland.

Jisses, vad vingligt det kändes! Benen åkte runt överallt utan stöd i de sladdriga lädren. Som nyps i jeansklädda ben! Första galoppfattningen blev katastrof, jag kunde inte sitta på den stackars hästen. Så fick jag väl ordning på kroppen till slut och gav mig på hindren. Jag har nog aldrig riktigt gillat hoppning, så jag övertalade den före detta ponny elit hopperskan Susannne att sänka hindren till mer blygsamma nivåer, som kunde passa liten kossehäst med förvirrad matte ombord. Sen red vi! Hej,  vad det gick! Hellre än bra!

Jätteläskigt och jätteroligt! Min sköna känsla numera är att jag kan göra vad som helst med Boogie och känna mig trygg! Hon försöker och gör sitt bästa. Inte en enda gång att hon försökte smita förbi hindren eller stoppa. Hon (vi?) taxerade inte alldeles rätt, men kämpade och kom över.

KUUUUUL!!!!

Helt upprymda och adrenalinstinna gjorde vi galoppombyten också, både åt höger och vänster. Säker helt emot Frökens önskemål, eftersom hon jobbar på detta med Boogie. Men de  var riktigt bra, även från vänster  till höger, säkert tack vare att  Boogie var riktigt i gasen och inte "tänkte för mycket".

Stoflocken har ju utökats med 2-åriga quarterstoet Fay. Första dagarna tyckte hon tanterna var läskiga och höll sig i andra ändan av hagen. I tisdags var det ett annat scenario. Nu var hon limmad som ett plåster på Boogie, och det blev lite rörigt när Boogie skulle hämtas in (av en person som i sammanhanget vill vara anonym).

Det verkar finns ett tänk bland dem som tillämpar s.k horsemanship, att om hästen inte låter sig fångas så ska den drivas istället. Tills den tröttnar och låter sig fångas. Kanske funkar i rundcorall, vad vet jag? På stonas gigantiska sommarbete resulterar metodiken i 47-0 till hästen. Om man nu är sådan som räknar ledarskapspoäng.

På håll kunde jag bara konstatera att Boogie förmodligen hade vansinningt roligt, ivrigt påhejad av sin nya röda lilla adept. Oj, vad snabbt min häst kan vända!

Så jag bad den i sammanhanget anonyma (och nu tämligen affekterade) personen att avsluta hästjagandet. Sedan gick jag och hämtade min häst. Det tog ungefär 4 minuter, gångsträckan inräknad. Tricket är tålamod och positiv förstärkning.

Jag inväntar ögonkontakt från Boogie. Jag går nästan aldrig rakt fram och tar henne, utan väntar alltid på någon bjudning från henne. Jag klickar ofta för att hon kommer mot mig eller vänder sig mot mig, ger en godbit och går ifrån henne igen så att hon får göra om det flera gånger innan jag tar henne. När jag ska ta på grimman håller jag den så att hon får sträcka sig in i den och "välja" att låta sig tas.

Ibland, t ex när betet är nytt eller det är något på gång i flocken, så har det hänt att hon går ifrån mig som om hon inte tänkte låta sig tas. Då står jag bara kvar och väntar, så kommer hon tillbaka. Att hon går iväg får vara hennes förlust, inte min! Hon får göra valet att komma med mig.

Igår när jag skulle hämta henne så var fortfarande Fay som fastklistrad vid henne. Boogie såg mig på håll och kom mig till mötes. Hon sa också till Fay att gå iväg, men Fay valde att följa oss hela vägen till grinden. Tyvärr valde Fay även att pressa sig ut genom grindhålet när jag tog ut Boogie, trots att jag drämde till henne med eltråden. Den var det visst ingen ström i. Så nu stod jag på vägen med två hästar varav en lös unghäst. Men lilla Fay hade inga andra avsikter än att klistra sig vid Boogie så vi kunde lugnt gå upp till stallet och få hjälp av Sussie som kom med en grimma.

Ska bli intressant att se hur självständiga Boogie trivs i rollen som extramamma...

 Fay med sin bodyguard Boogie